Påskdagen – Kristi uppståndelse
Det är inte konstigt att långfredagen uppfattats som dyster. I Bibeln är den dagen mättad med svek och lidande och ensamhet. Tonen är dämpad och när Jesus dör på korset går liksom luften ur.
Påskdagens morgon däremot! Nja, i sanningens namn är det inte mycket av klang och jubel där heller. Vid Jesu tomma grav är det rörigt, kvinnorna är oroliga, soldaterna vettskrämda, de styrande stressade och lärjungarna håller sig undan.
Både korsets död och uppståndelsens liv kommer helt oväntat, allt ställs på huvudet. Som om påsken särskilt ger utrymme för det som inte riktigt går att få ihop. Kors och uppståndelse, död och liv, uppgivenhet och hopp. Livet som det är, helt enkelt, motsägelsefullt, osäkert.
Så passande att de första orden som hörs på påskdagens morgon är ”Var inte rädda”. När tillvaron gungar - i ensamheten, vid ett kors, vid en gravplats, eller för den delen när livet återvänder och möjligheter öppnar sig, ligger rädslan nära till hands. ”Var inte rädd”, det kan göra hela skillnaden.
Det spelar förstås roll vem som säger det. Det behöver vara mer än en allmän uppmuntran. Jesus ger sig in i döden och mörkret och banar vägen till livet, han bär - och är - livet och ljuset. Han gör det för oss. Han har gått före och vet vad han talar om. Han hälsar: ”Var inte rädd”.