Jag hade fått en egen låda i köksbordets ena sida och där sparade jag tvåkronorna i en knallröd börs tillsammans med en cigarrlåda i plåt där mina bokmärken förvarades. Teckningar och kritor. Jag hade fått lilla a i teckning i skolan. Pappersdockor som jag klippt ut ur Hemmets veckotidning och en fin näsduk med spets, inte kunde jag snyta mig i den det skulle vara som att svära i kyrkan, åtminstone litet. Det var min barndoms rikedom, några saker i en låda.
Gösta kom gående längs Båtskatavägen i höst och vintermörker. Han brukade berätta när han såg ljuset släckas i vissa hus när han gick förbi. Ibland kunde han se hur gardinerna rördes och nyfikna trängdes för att se "a Gretas friare". Det var väl en händelse som skulle stötas och blötas under veckorna. Under sommaren kom han gående genom hägnan och log sitt breda leende, "nö ha döm ört å håll reda oppa vo som hend då döm et si mä ätt vägen".
Så småningom friade han och mamma frågade vad jag tyckte om det. Jag var bara glad men brorsan hade en annan uppfattning.
Gösta hade alltid en bakelsekartong och en Taragona chokladkaka med nötter med sig. Eftersom mamma inte ville gifta om sig mot min brors samtyckte blev det så småningom glesare mellan besöken som till slut upphörde. Vi öppnade inte när han knackade på och han fick traska samma väg tillbaka försmådd och en smula olycklig kan man tänka.
Bakelsekartongen lämnades kvar på bron och vi tyckte det var synd att något djur skulle äta upp sötsakerna så när vi visste säkert att han hade gått smög vi försiktigt och hämtade kartongen, satt sedan i halvmörker vid köksbordet och smakade. Åtminstone jag.
Det föll mig aldrig in att mamma kanske var en smula ledsen och om hon bar på en ömhet för honom. Vad visste jag som inte var torr bakom öronen ännu. Någon ny pappa fick jag aldrig till min stora förvåning.