Världen har drabbats av en svår förlust nu när Maja inte finns bland oss längre. Hon var min pappas kusin och som barn är hon en av de vuxna jag har flest minnen av. Min familj umgicks mycket med Maja och hennes man Helge då vi delade en liten fiskestuga på Hattudden under sjuttio- och åttiotalet. Hennes sjåsfria sätt och omedelbart var kännetecknade för hennes personlighet, och denna omtänksamhet och mildhet fanns inom henne samtidigt som hon kunde säga ifrån. På sätt och vis var hon före sin tid när det gällde kvinnors jämställdhet, men Maja var en stark kvinna personifierad, inte bara en massa ord. Just denna kombination av mildhet och styrka är något jag alltid beundrade hos henne. Ett annat personlighetsdrag som är värt att nämna är hennes humor.
I sin ungdom jobbade Maja med psykiskt sjuka och det passade henne utmärkt. Hon talade alltid väl om de mindre lyckligt drabbade med värme och om ryggen sagt ifrån hade hon jobbat kvar mycket längre.
Lite senare i livet fick Maja och Helge en gudsupplevelse som inte bara förhandlade dem själva, utan alla vi som kom i kontakt med dem kände att något hänt. Helge som inte kunnat säga en mening utan att krydda dem med svärord bytte ut dessa fula ord till att berätta om sin frälsare Jesus Kristus.
Förvandlingen var inte lika tydlig hos Maja, men hon delad glädjen över att få vara ett Guds barn med sin man och otaliga är de människor som fått höra deras sånger till Majas gitarrspelande.
En god vän till mig som heter Ingrid Viklund blev bjuden till makarna Lundberg en annandag jul helt spontant efter en samling i en lokal, där dom spelat och underhållit för äldre och ensamma. Det var typiskt för Helge och Ingamaj att sträck ut handen till en medmänniska som behövde omsorg.
Att få något att stoppa i munnen när man kom dit var en självklarhet. Men behövde inte ringa och avtala tid, Maja hade alltid dörren öppen på glänt. En av favoriterna var surströmming med mandelpotatis. Fisk i alla former var det ofta på bordet men en riktig stek med brunsås var heller inte ovanligt. Var det inte mat så bjöd hon på en kaffetår och var alltid lika glad när man kom förbi.
Husvagnen ställdes fram och så bar det av till Norge. När dom kom fram tog Maja fram sitt staffli och målade natursköna motiv. En och annan fisk drogs upp och lades på halstret, det är jag säker på. Det kunde också bära ut i Europa och då gärna Spanien. På resorna liksom hemma passade Lundbergarna alltid på att vittna om Jesus för alla som kom i deras väg.
Ingamajs engagemang för Trosgnistans barnhem i Kenya mattades inte av när hon blev änka. De fick ju inga egna barn men i Kenya hade dom hur många som helst och vi dom kom på besök fick alltid en uppdatering och så visade hon kort på barnen. Där på barnhemmet fanns också en brunn som dom döpte till Majas brunn!
Under alla år var jag alltid förbi Ingamaj en sväng när jag besökte hemstaden Piteå, det hörde liksom till att åka till henne i huset i Höglandsnäs. Sista tiden, sedan alla i min familj flyttat söderut, blev det att vi kom ifrån varandra. Livet med barn och arbete för mig och Majas åldrande och många mil emellan oss gjorde det svårt att ses och sedan klingade telefonsamtalen av. Men jag kommer alltid att tänka på henne som det brukar stå i begravningshälsningarna: ”I ljust minne bevarat”.
Jag pratade med Helge en gång och frågade hur han trodde att det skulle vara efter döden, och han sa att en av anledningarna att han och Ingamaj aldrig åkte till Israel var att där skulle dom ju bo i 1 000 år! Maja, eller ”Grevinnan” som Helge alltid kallade henne, är nu tillsammans med sin ”Greve” i himmelen, hur den nu ser ut.