Hemma på gården har han med hjälp och instruktion av bland andra ”kolarmästare” Bo Wiklund, Storfors, Piteå, byggt en resmila, täckt med jord, torv och gräs. Milan tändes på häromdagen, vilken sedan under övervakning fått brinna under ett antal timmar.
Kolning är en konst som inte så många längre behärskar. De bästa råden för en lyckad kolning finner man i en handbok från 1881 där det skrivs ”om kolning sköttes som sig borde på ett i alla afseende noggrant sätt, såsom att torr ved, täta och torra bottnar begagnades och kolingen utfördes af kunnige arbetare, så skulle minst 10 – ja intill 25 procent större kolmängd erhållas ur den uppkolade veden ”.
– Kolningen är ett stycke kultur- och skogshistoria. Det är viktigt att vi inte bara teoretiskt utan även praktiskt bevarar kolningskonsten, påpekar Bo Wiklund.
Lars-Gunnar Berglund tycker att det var roligt att tillsammans med andra likasinnade, genom de olika momenten, i slutändan få fram en produkt som genast går att använda – grillkol.
– Men vi har ingen kolgrill hemma. Vi använder gasol, inflikar Lars-Gunnar Berglunds fru Gertrud med ett leende, när hon med bland andra sonen Stefan och ytterligare ett par personer medverkade som ”hantlangare”.
Brinner inte
När man talar om en kolmila säger man aldrig eld. Istället handlar det om hetta eller värme. En kolmila brinner inte (om den inte fattar eld vill säga), utan den går.
Och som ett roligt kulturinslag under kolningen fanns Bo Wiklunds livskamrat Elisabeth ”Bettan” Berglund med och serverade kaffe kokt över öppen eld och bakade ”krabbelurer”, eller pösplättar som smakar allra bäst nygräddade.
En maträtt som är en blandning av pannkaka och sockerkaka och som när de är klara doppas i socker.