Hur kunde pappa som var ungkarl komma på att köpa mark och bygga en festplats som kom att kallas Svartuddens festplats. Han hade sällskap på den tiden med mamma. Detta var 1934. 1935 gifte de sig och året efter föddes jag. Han lejde arbetare som röjde området och vi var ute på udden varje dag.
Jag följde med och där lärde jag mig att gå med hjälp av en barn gå stol. Jag blev mycket bekant med arbetarna och de tyckte det var roligt att jag kultade omkring bland dem. Jag fick även sitta och rida på hästen vi hade till hjälp för att köra ihop tallarna som stod där festplatsen skulle byggas. Pappa var mycket pedantisk och det skulle se ordentligt ut.
Pitholmia bygdes 1938 och naturligtvis var jag där också. Jag var mycket nyfiken, jag var tre år och sprang omkring och kollade på allt dom gjorde. Tur att jag har sånt minne att jag kommer ihåg allt som gjordes på anläggningen. Men fortfarande gror frågan: ”Hur kom pappa på att han skulle bygga festplatsen”, som för övrigt var Piteås första och största. Det är något jag aldrig kommer att få något svar på.
Att skriva har alltid varit mycket intressant för mig. Redan i skolan var uppsatsskrivning det roligaste jag visste. Mina bästa ämnen var språk och matematik. Grammatiken tyckte jag om.
Varje höst när skolan började efter sommarlovet tyckte jag om för då fick jag skriva och berätta vad jag gjort och det tyckte jag var roligt.
Jag började skolan när jag var sex år och redan då var jag intresserad av skrivning. Jag fick premium i rättskrivning i småskolan i form av en bok som hette ”De sju solstrålarna”, då kände jag mig ganska stolt.
Efter två år i folkskolan gick jag några år i samskolan, men eftersom några kamrater skulle fara till Luleå och gå i flickskolan flyttade jag också dit. Men jag trivdes inte i Luleå så efter tre terminer slutade jag och åkte hem. Pappa var lite missnöjd för han tyckte man skulle studera. Han hade själv studerat till revisor och öppnat revisionsbyrå.
När jag kom hem till Piteå fick jag börja jobba på Strömnässtugan. Jag var då 17 år. Jag fick till uppgift att sköta om allt inköp av varor och föra dagbok över dagskassorna. På den tiden kom alla resande i choklad så jag fick beställa direkt av dem. Andra artiklar köptes genom grossiterna i stan. Det var frukt, tekniska artiklar och tobak. Tidningarna fick vi själva hämta på Pressbyrån på Järnvägsstation, förutom Piteå Tidningen som kördes ut till kiosken.
Varje månad skulle tidningarna som var kvar räknas och skrivas upp på särskilda listor, paketeras och skickas i retur. Det var ett ganska jobbigt arbete.
I Strömnässtugan serverades kaffe med bröd i ett särskilt rum, dit brukade patienterna som väntade på att få komma in till läkarna
komma och fika. Kiosken låg ju mittemot lasarettet så det var bara tvärs över vägen. Pojkarna som gick på Strömbackaskolan kom och fikade mjölk och bullar. Vi köpte kaffebrödet från Ernst konditori så vi hade gott fikabröd att servera. Eftersom kiosken var öppen ganska många timmar var jag tvungen att ha en anställd så vi fick dela på arbetet.
1957 flyttades rörelsen till det första Punkthuset och eftersom jag gift mig och väntade vårt första barn efter några år fick en släkting arrendera kiosken och sedan köpa den.
Jag började jobba med pappa på kontoret och fick där olika uppgifter. Pappa var en utmärkt läromästare. Jag fick börja med att renskriva deklarationsblanketterna och efter ett tag fick jag ta emot kundernas pärmar med verifikat som jag skulle kontera och föra in i dagböckerna. Varje kund hade sin egen dagbok och efter att jag fört in fakturorna i det konto som tillhörde kunden, skulle det ju räknas och stämma. Vi hade ju ingen dator utan allt gjordes för hand. De enda maskiner vi hade var elektriska skriv och räknemaskiner. Skulle man ha flera kopior fick man använda karbonpapper. Någon kopieringsmaskin fanns inte.
Efter några år fick pappa kärlkramp och lades in på lasarettet. Han fick enskilt rum så jag kunde ta med jobbet så satt vi och jobbade varje dag på sjukhuset. En dag när jag kom dit var hans säng tom. De hade flyttat honom till IVA för han hade fått en hjärtinfarkt. Där låg han en tid och hans stora besvikelse var att där kunde han ju jobba som den arbetsmyra han var. Så småningom fick han komma hem.
Min syster som bodde i Umeå ville han hälsa på så en vacker dag i augusti åkte mamma och min bror ner dit. Men innan dom åkte kom pappa ner till mig i härbret där jag och min familj bodde på sommaren. Han gick sakta för han hade sviter efter infarkten men då han kom ville jag att han skulle vila en stund innan han med tunga steg gick till bilen som kördes av mamma väntandes på honom.
Jag tror att han kom till mig för att ta avsked. Han kände nog att slutet var nära.
Han hann bara vara någon dag hos min syster så orkade kroppen inte mer. Han blev bara 67 år. Han praktiskt taget arbetade ihjäl sig. Men efter en välbehövlig vila somnade han in i den eviga vilan, sörjd av många.