Vad är det som händer och hur blev jag en nästan obrukbar person? Jag som skulle vara och förbli en 20-åring i hela mitt liv. Visst kunde jag acceptera att bli 50 år så långt var det väl ingen påtaglig fara men nu efter pensioneringen är det som om nedbrytningen satt extra fart.
Så snöpligt när jag häromdagen skulle hoppa över ett mindre dike och hamnade på knäna på andra sidan fast jag gjorde precis som jag alltid har gjort när jag skulle hoppa. Att sedan be om någons stöd för att ta mig upp i lodrät ställning var både generande och retfullt.
En båtfärd höll på att bli mina medpassagerares undergång. Jag hade glömt att båtar vickar när man äntrar dem. Aldrig gjorde den så när jag var 20. Förklaringen finner man kanske i viktökningen 55 då, 85 nu! Jag tror jag dånar!
De som satt längst bak i båten flög upp en bit från sätena samtidigt som jag satte min lekamen på förens durk. Hoppas de inte fick en whiplashskada tänkte jag halvt bedövad av skam. Båtens ägare tittade oroligt och undrade sedan; Höll hä?
Min första tanke var att hoppa i vattnet och försvinna för alltid men nu blev det inte så utan jag raglade fram till en präktig bänk och där satt jag till den stund det var dags att kliva ur båten. Men det är en helt annan historia. Det är av ren omtanke om mina medmänniskor jag icke förtäljer mer.
Jag undrar i bland vad som kommer att hända min sista dag i mitt liv. När måste jag ha en haklapp för första gången? Hur ser jag ut i ansiktet? Kommer jag att känna igen mig själv under den skrynkliga massa som hänger ner över mitt kranium. Har jag glimten kvar i ögonen och hälsar litet fåfängt på min spegelbild eller kommer den att skrämma slag på mig? Kommer någon att säga "det här är ju Gunnel men hon har nog blivit litet skröplig"?
Ögonen är själens spegel så kära ni glöm aldrig att se mig i ögonen när vi möts, vare sig vi rullar eller går. Kanske kan jag åstadkomma ett litet leende och få ett tillbaka om jag nu finns kvar då.
Tänk om min sista stund på jorden bestod i att jag såg just ditt leende när jag sluter mina ögon. Men för allt i världen börja inte prata barnspråk med mig för då kommer jag att spöka för er en vacker natt och stå inte så nära att jag blir vindögd av att försöka se ansiktet på dig som tilltalar mig. En viktig synpunkt till, alla gamla är inte döva. Om min hörsel är det enda som fungerar vill jag vara stolt över det och behandlas med värdighet.
Kalla mig aldrig för "hojna" när ni står och talar med varand ra över mitt huvud.