Söndagens namn: ”Söndagen före Pingst”
Jag sitter med lärjungarna i ett rum någonstans i Jerusalem. Igår lämnade Jesus dem. De hade fått 40 dagar tillsammans med den Uppståndne, innan de fick följa med honom till ett högt berg. Där välsignade Jesus dem och gav dem uppdraget att sprida budskapet vidare. Sedan försvann han upp bland molnen och är nu, som Trosbekännelsen uttrycker det: ”sittande på Faderns högra sida, därifrån igenkommande…”
När vi sitter i detta rum någonstans i Jerusalem lägger jag märke till att lärjungarna inte alls är ledsna, som jag hade förväntat mig, utan är så glada och förväntansfulla. Jag viskar till Johannes, som sitter närmast: ”Varför är ni inte ledsna när Jesus lämnat er?” ”Nej, varför skulle vi vara det?”, viskar Johannes vänligt tillbaka, ”Jesus förklarade för oss att det, trots allt, var det bästa för oss om han återvände till Fadern, för annars skulle inte den Helige Ande komma till oss. Det är genom Anden som Jesus ändå kan vara kvar i oss alla, i våra hjärtan. Jesus är begränsad som person i tid och rum, men genom Anden är han obegränsad och ständigt närvarande som den Gud han är.”
Jag sitter och funderar en stund på vad Johannes sagt och inser vidden av Jesu ord ”Jag är med er alla dagar till tidens slut”. Det känns bra. Det känns tryggt. Han finns med varje dag, hur livet än ser ut – och han har makten att förändra. Jag fylls av en förväntansfull glädje och jag förstår att Hjälparen redan har påbörjat sitt arbete i mig.