Svarta damen, eller den anletslösa som man också kan kalla henne, smög omkring ute på Hesselgårdsområdets vattensura marker. Ingen hade sett hennes ansikte och ingen skulle heller få göra det. Hon förblev en okänd varelse klädd i lång mörk kappa, kuslig och fantasieggande. Hon var definitivt livsfarlig för barn. Ja, hon var så hemsk att jag helst ville blunda för att slippa bli skrämd. Tänk om hon hann upp mig när jag gick där och blundade en dag i stan och om det hade hunnit bli mörkt, var en riktig mardröm.
100 meter från busshållsplatsen och Båtskatavägen, men innan dess var jag tvungen att gå förbi Agge Ölunds spökhus som låg på andra sidan Hessel och Svarta damens revir. Gatlyse var bara något vi hört att döve Olovsson tände runt kyrkan och i centrum av Öjebyn. Båtskatan var höljd i dunkel och man fick treva sig fram efter ljuset från stugorna, parera diket och vägen och gå någonstans mitt emellan. Jag var tacksam och jag skulle överleva denna kväll, men hem måste jag. Då hände det mest märkliga förlopp. Någon kom vid min sida och det kändes helt naturligt att gå med. Vi småpratade och kom snart fram till bäcken som så här års var stor och strid och farlig att passera. Vi stannade och lyssnade på vattnet som forsade fram under fötterna i en för länge sedan urgröpt fåra.
Vi vandrade vidare och hundarna efter vägen gav skall. Eftersom jag kände alla djuren sa jag "det är bara jag" och de tystnade. Ibland kom Hasses tama kråka Snoddas flaxandes och jag var alltid beredd på att vara landningsbana. Vi kom efter hand förbi Linds lilla röda stuga där man knappt kunde urskilja vem som satt där och drog en spader och skålade med honom därför att fönsterna var igensotade.
"Han ha gjort i enkom", sa Gerda, "han vill et att fålke sko si va döm gör". Sigfrid Lind även kallad broder Lind anlitades ofta av traktens folk för att ta hand om alla oönskade kattungar och så småningom bereda dom plats i katthimlen. Han sjöng om flickorna i Honolulu där man går klädd liksom en sulu med ring i näsan på Suluvis, oftast under rusets inflytande. Han var stor och stark och vacker i sitt berusade tillstånd och vardagen syntes ljusare och lättare på något vis.
När ruset lagt sig var han åter den tandlösa byfåne han betraktades som en sorts renhållare på andras bakgårdar. Någon man kunde mäta sig med och alltid känna sig bättre än. Han var drinkarbroder och en sorts nödlösning om ingen annan fanns till reds. En utmärkt person som kunde ta hand om alla dasstunnor när de skulle ut på potatislandet eller eljest bara tömmas. Gårdsfolket rynkade på näsan och tyckte att "hä få Lind’n jära". Vi fortsatte vår vandring och hos Ingvar satt han själv vid bordet och spelade gitarr. Genom de upplysta fönstret läste jag kron på etiketten på den flaska som gjorde honom sällskap. Glaset fylldes igen och han skålade med en för mig osynlig olycksbroder.
Promenaden gick vidare och snart var jag hemma i mitt barndomshem där min mor kämpade med sorgen och oron efter min fars död. En blick mot följeslagaren och med ens lika tyst som den kommit lika stilla och varligt var den nu borta. Sådana är de Guds små medhjälpare.
