Arbetarna protesterade mot ledningens beslut och vägrade att gå med på att de gamla lönevillkoren skulle förändras. Det resulterade i att arbetarna lade ned sina sysslor och tog beslutet att lämna sågverksplatsen.
I samband därmed uppges sågverksarbetarna ha hotat övriga anställda, bland annat de som var verksamma på kolplatsen, med stryk om de inte gjorde gemensam sak med dem.
Sågverksarbetarna lämnade Fingermanholmen, ombord på flaggprydda ångbåten Roknäs, och begav de sig sedan till sina hem. De flesta av arbetarna var tydligen hemmahörande i byarna kring Infjärden.
Till sågverket kallades sedan länsman Frans Wilhelm Bucht, Piteå, biträdd av bland annat fjärdingsman och polisman Öhman, för att inleda förhör. Det slutade med att en del av arbetarna, enligt den nya strejkhotslagen, skulle inkallas till tinget.
Sågverket stod sedan still några dagar i brist på arbetskraft. Företagsledningen lyckades dock ganska snabbt plocka in ny personal, från andra byar.
Rättsligt efterspel
Brädgårdsarbetarna vid sågverket på Fingermanholmen var inte inblandade i konflikten. De var hela tiden sysselsatta med sina uppgifter i brädgården varför lastningen av trävaror kunde pågå obehindrat.
Från sågverksledningens sida kom sedan beskedet att flertalet av de 60–70 sågverksarbetarna inte under några omständigheter skulle få återkomma till arbetsplatsen. Med andra ord, de sparkades med omedelbart verkan på grund av, som tidningen Norrbottens Posten rubricerade händelsen, ”Sviter efter Mikaelihelgens firande”.
Påföljande år, i mars månad, fick konflikten vid sågverket sitt efterspel i häradsrätten. Länsmannen i södra distriktet instämde nämligen arbetaren Anshelm Wikström – den förste kände strejkledaren – att, tillsammans med tre andra, svara för de hot som uttalats.
–Straffbart, hävdade länsmannen och åberopade den så kallade strejkparagrafen, strafflagen 15:22.
Där länsmannen anförde att Wikström ”utan laga rätt eller med missbruk av sin rätt genom våld eller hot tvingat annan att något låta, göra eller underlåta”.
Sågen såldes
Det var inte första gången det var oroligt vid sågen på Fingermanholmen, som då drevs av Ångermanälvens trävaruförening. Tre år tidigare, år 1897, utbröt en strejkunge under samme ägare. Den bilades ganska snabbt genom att arbetarnas fordran på högre lön beviljades.
Det var i början av 1890- talet som Oskar Dahlbäck från Roknäs och en broder till honom startade ångsågverket på Fingermanholmen. Där tillverkades sparrar och sågades även timmer på export. Sågen såldes 1901 till en grosshandlare Holmgren från Härnösand, som då byggde om till en tvåbladig ramsåg. Från 1895 till 1910 drevs sågverksrörelsen av Ångermanälvens trävaruförening varefter Munksunds sågverks AB och AB Storfors tog hand om driften, vilken upphörde 1912 och de anställda flyttades över till sågarna i Munksund, Bergsviken och Storfors.
Verksamheten bedrevs fram till 1912.
Båtvarv
1936 uppförde sågen i Munksund ett barkverk på Fingermanholmen, vilket var i bruk fram till mitten av 1960-talet. Därefter revs hela anläggningen.
Under många år, mellan 1925 och 1956 låg också ett båtvarv på Fingermanholmen, Anton Wirens varv och bogserbåtssliper som därefter flyttades till närbelägna Sandholmen.
Rövarhistoria
Det finns för övrigt en rövarhistoria förknippad med Fingermanholmen. Det berättas att det en gång i tiden skulle ha funnits ett antal ”vildsinta” rövare som härjade i bygden och som bedrev plundringar, vilka skulle ha haft sitt tillhåll på holmen där de därmed gömde sig undan rättvisan. Enligt historien slog sig en pojke ihop med rövarsällskapet. Vid ett tillfälle när rövarna gått till vila efter utförda plundringar passade pojken på att ”rymma” från sällskapet genom att vid ett obevakat tillfälle ta rövarnas båt och ro in till Piteå. Detta i syfte att få fatt i folk så att rövarna kunde gripas. Just när han sköt ut båten från stranden vaknade någon av rövarna och upptäckte vad som var på gång. Han anade oro, sprang ut i vattnet och simmade till båten för att dra den till land. Rövaren nådde fram till båten som pojken rodde. Men just som han fattade tag i båten tog pojken en yxa som han hade med sig och högg fingrarna av rövaren.
Den händelsen uppges sedan ha gett namnet Fingermanholmen åt ön där rövarna bodde.
Avrättades
Enligt berättelsen skall pojken ha kommit till Piteå och sedan fått fatt i tillräckligt många personer vilket möjliggjorde att rövarbandet kunde gripas.
Enligt historien skall de sedan ha rannsakats och avrättats på en närbelägen ö, som sedan fick namnet Tingsholmen.
Historien förtäljer vidare att där rövarna vandrade fram mot döden det sedan aldrig vuxit vare sig gräs eller träd.
För sin rådighet skulle sedan pojken och hans anhöriga fått ta en ö i besittning som fick namnet Bondön.