Helgdagskväll i timmerkojan

Han bär mig på sina starka seniga armar, min morfar Sanfrid. Bredvid på skogsvägen syns även min mormor Beda. Hon håller sina händer som till ett slags beskydd på min syster Gerds unga axlar. Året är 1958, och den okände fotografen har endast lämnat kvar sin skugga till ett sorts avtryck åt eftervärlden. De två syskonen, ett och tio år gamla, har här förevigats med sina morföräldrar.
Mormor Beda, hade den 20 maj det här året fyllt 63 år. Morfar Sanfrid, som blev 59 den här sommaren, var fyra år yngre än sin maka. Den 7 december 1927 gick de till prästen, och med tiden skulle sju barn anlända, för att uppfostras av sina föräldrar i den röda stugan vid skogsbrynet i byn Blåsmark.

Jag minns att jag som barn ofta brukade sitta på min morfars knä. Han sjöng. Och när inte orden räckte till nynnade han på de där gamla skillingtrycken, som han i sin tur en gång fått lära sig av sina föräldrar, Samuel och Selma i barndomshemmet i Blåsmark. Men det fanns en alldeles speciell sorts sång som morfar, så fort han bara kom åt, brukade sjunga. Det var Dan Anderssons "Helgdagskväll i Timmerkojan". Den blev på sätt och vis en slags signatur för morfar. Orden var många och långa. Och jag var säkert alldeles på tok för liten, för att kunna tillgodogöra mig den rika och digra text som fanns i visan.
Men melodin fastnade i mitt huvud, och har alltsedan dess funnits kvar i mitt medvetande, som en viktig pusselbit från min barndom. Ett slags vemod grep tag i mig varje gång som jag hörde den. Absolut inget skadligt vemod, utan ett vemod som med lätta tunna vingar flög bort ur mitt bröst så fort melodin tog slut.

Tittar man på Dan Anderssons text, så var det definitivt ingenting för små barnaöron. Men ändå fann den sin väg, direkt in i mitt hjärta. Jag lärde mig på så sätt att älska den. Man kan nog säga att den blev en del av mitt "barna-jag". Det händer än idag att jag lyssnar på den. Allrahelst då i trubaduren Thorstein Bergmans tappning, inspelad på platta 1967. Dan Andersson skrev denna dikt 1915, som ingick i diktsamlingen "Kolvaktarens visor". 1926 tonsattes den av Sven Schollander. Tänk ett sådant intryck
som denna melodi gjorde på en liten grabb, som satt i sin morfars knä. Ett intryck av det positiva slaget.

Tanken slår mig ibland hur pass viktigt det är för oss vuxna, att ge våra barn- och barnbarn positiva intryck under deras småbarnsår. När du är liten, packas allt detta ner i en slags ryggsäck som du bär med dig livet ut. Därför är det så otroligt viktigt med bra förebilder. Och hemska tanke, tänk om det motsatta sker. Resultatet kanhända blir trasiga vuxna, rena tidsinställda mänskliga bomber, allt på grund av avsaknaden av varma trygga, stabila vuxna förebilder.
Redan i fem - sexårsåldern blev jag "musikfrälst". Och intresset kom att fortsätta. I dag är det lika starkt, och jag vill så gärna tro att det tog sin början på grund av morfar och Dan Anderssons "Helgdagskväll i Timmerkojan". Det var i alla fall en viktig ingrediens som fick mig att så småningom ta steget fullt ut att börja musicera. En "spark i rätt riktning" med andra ord.