Apostladagen
”Sänd mig”
”Har vi någon frivillig?” Tystnaden blir total. Allas skor blir plötsligt oemotståndligt intressanta, för att inte tala om golvet. ”Det är mycket nu på jobbet” säger någon. ”Jag är inte bra på sådant där” säger någon annan. ”Men Lasse då?” säger en tredje. Alla suckar lättat och släpper golvet och skorna med blickarna. Lasse är nämligen inte där just då. Klart att Lasse ska få uppgiften! Puh, tänker alla, skönt att jag slapp.
Oavsett vilken uppgift det gäller och vem det är som ställer frågan, är det en utmaning att våga säga ja, att ta på sig uppdraget. Att våga svara ”Här är jag, sänd mig”.
När Gud ber om en frivillig finns det några saker att komma ihåg. Det första är att uppgiften är viktig. Det andra är att om vi säger ja kommer Gud att ge oss verktygen för att genomföra uppgiften – även om det ser helt omöjligt ut för stunden! Det tredje är att Gud är en betydligt bättre människokännare än din lärare i högstadiet eller din officer i det militära (eller vem det nu var som senast ställde frågan ”Har vi en frivillig” och sedan utsåg dig mot din vilja). Gud känner dig och vet både vad du kan och vad du vågar – bättre än vad du vet det själv. Och det fjärde, och kanske viktigaste, är att Gud kommer att vara med. I medgång och motgång, i framgång och misslyckande, och älska oss lika mycket oavsett vilka ”resultat” vi presterar.
Vi får be om mod att våga svara ”Här är jag, sänd mig!”