Innan vi blev inkopplade på elnätet använde vi karbidlampor och fotogenlampor till vardags. När Pitholmia byggdes grävdes en diamantborrad brunn med förstklassigt vatten. Detta användes till matlagning och kaffekokning, vi hade även en vanlig brunn där vattnet användes till diskning och rengöring. Vi fick borra 90 meter innan vi kom ned till vattenådern.
Svartudden var en helnykter festplats. Vi sålde ingen alkohol, men nog förstod vi att någon hade en plunta med sig och tog en sup bakom en skymd plats men det blev inget bråk så vakterna behövde inte gripa någon.
Vid stora fester som bröllop, vigslar och andra tillställningar fick gästerna ta med sig egen sprit, vi serverade, men det som blev över fick dom ta med sig hem igen.
Det var plank runt hela området och unga pojkar försökte ”planka” in, men vakterna skickade ut dom samma väg. Dom fick inte gå ut genom stora entrén utan de fick klättra tillbaka över planket.
När jag blev så pass stor fick jag hjälpa till med att skala potatis, jag satt på köksbron tillsammans med någon av kökspersonalen, det var vid större tillställningar som vid vigslar och bröllop och andra tillställningar utom vid surströmmings skivor.
Jag sålde även entrébiljetter och i kiosken sålde jag dansbiljetter. Så jag fick lära mig jobba, men fick alltid lön för mödan. Jag fick ju bo i ett paradis tack vare mina föräldrar.
Det är därför udden finns kvar i mitt hjärta trots att den inte finns kvar i verkligheten, men den finns kvar i mina tankar och minnen. Jag glömmer den aldrig.