Hjälp med att sprida publikationen fick han av bland annat stadskomminister Anders Aron Steckzén.
Priset på tidskriften, som utgavs åren 1852–1854, bestämdes till 32 skilling banco. Prenumeranterna erhöll vart elfte exemplar gratis. Annonsen, som upplyste om tidningens start, var undertecknad av Laestadius med titeln prost och riddare. Den senare titeln fick han motta efter att ha biträtt en fransk expedition på Nordkalotten.
I sin tidskrift går han tillrätta med förhållanden inom stat och kyrka Han fäller hårda omdömen om religionsundervisningen och dess handhavare och reagerar kraftigt mot det allmänna sedefördärvet. Laestadius vill påvisa att hans verksamhet och förkunnelse grundar sig på ett genomtänkt system?
– Vågar man hoppas att den skall vinna, om ej lättsinnigas och nyfiknas fortfarande uppmärksamhet, åtminstone något gynnsamt dr så behöves tålmodigt deltagande av tänkande sanningsvänner, särdeles av de Zions väktare som nitälska för sina åhörare väckelse till evinnerligt liv, skrev Lars-Levi Laestadius i sin anmälan när den kristliga månadsskriften av ”religöst och moralisk innehåll” började utges, med Piteå som utgivningsort.
Konstateras kan att Laestadius i ”Ens ropandes röst i öknen” dokumenterade väckelserörelsens tillkomst och andliga berättigande.
Därvid framkommer att han inte eftersträvade medvetet att skapa en egen religiös gemenskap. Han grundade sig till stor del på tidigare andaktslitteratur samt kyrkans undervisning. Laestadius förnekade inte heller inflytandet från tidigare väckelserörelser.
Laestadius har gått till historien som grundare av den livskraftiga laestadianska väckelserörelsen, som finns spridd i många länder, men har också gjort en hel del betydelsefulla insatser på botanikens område.
Som förkunnare väckte han ständigt debatt och predikningarna finns översatta till flera språk. Han såg dagens ljus i Jäckvik, ett samhälle om vilket han beskrivit med orden: ”Där endast ulvar, grävlingar, harar och fjällripor ha sin boning”.
Lars Levi Laestadius broder Petrus skildrar uppväxttiden med orden: ”Vi voro de ringaste bland alla och ville ingen vidkännas något förhållande till, ty rikedom och granna kläder äga en underbar trollkraft så i lägre som högre kretsar”.
I det torftiga hemmet, grundlade Las Levi Laestadius ”ett andligt hat” mot all förfining i tal och levnadsvanor. Något som för övrigt satte sin prägel på hans väckelsepredikan.
I början av 1800-talet tog brodern Carl Erik Laestadius, komminister i Kvikkjokk, över vårdnaden av Lars Levi och Petrus. Där väcktes för övrigt Lars Levis kärlek till naturen.
Carl Erik Laestadius såg även till att de yngre bröderna fick gå i skola. De började i Härnösands gymnasium. Efter studentexamen inledde Lars Levi Laestadius teologiska studier vid Uppsala universitet. 1821 skrev han in sig vid teologiska seminariet och prästvigdes i Härnösand 1825.
Han blev först vice pastor i sin hemförsamling Arjeplog, och därefter missionär i Pite lappmark, Arjeplog och Arvidsjaur med Arjeplog som stationeringsort. 1826 utsågs Laestadius till kyrkoherde i Karesuando.
I Karesuando gifte han sig. Makarna fick 15 barn, av vilka ett var dödfött och tre dog före tre års ålder?
År 1848 blev Laestadius kyrkoherde i Pajala, där han avled den 1861.
Den Laestadianska väckelsevågen började på allvar rulla 1846 och leddes i en lagisk evangelisk anda med extatiska symptom, ”liikutuksi”, och som Laestadius såg som såg som den Helige Andes utgjutelse . Omvända bekände sina synder inför församlingen, gjorde botgöring för tidigare synder och tvingades leva ett helnyktert liv. Väckelsen ledde till en stor förändring i folks levnadsvanor och till en moralisk-etisk uppryckning.
Fram till sin död var Laestadius den självskrivne ledaren för väckelserörelsen och budskapet spreds vida omkring. Han blev även den som i skift och tal uppträdde för väckelserörelsen inom kyrkan, till kristendomens försvar.
Om Anders Aron Steckzén, som hjälpte Laestadius med spridningen av tidskriften ”En ropandes röst i öknen”, noteras att han slutade sin tjänstgöring som kyrkoherde i Överluleå församling. Steckzén fick bara en röst vid församlingens val, men biskopen ansåg att han borde verka för hans utnämning och det berättas att ingen missunnade Steckzén att vid 60 års ålder och efter 34 tjänsteår vinna befordran.