Femte söndagen i fastan "Försonaren"
Jag såg en gång alla tre filmerna i "Matrix"-triologin tillsammans med ett gäng vänner.
Det är en framtidsdystopi där maskiner har vunnit över mänskligheten och förslavat oss, men det finns en motståndsrörelse som hoppas på att Neo, en ung man som kallas "den utvalde" ska rädda dem. Det är lite oklart under filmernas lopp på vilket sätt det ska ske. I slutet av den sista filmen är motståndsrörelsen samlad i sin fristad och de onda maskinerna ser ut att ha övertaget, de står i begrepp att inta hela fristaden och krossa motståndsrörelsen. Allt är förlorat, hinner man tänka. Då går den skadade Neo upp till maskinernas ledare, själva ondskans överhuvud, och offrar sitt liv i utbyte mot att fristaden skonas. Nere i fristaden ser man hur hopplösheten och skräcken hos människorna byts i förvåning och chock när de attackerande maskinerna plötsligt vänder om, och till slut den jublande glädjen: "Han räddade oss. Han räddade oss!"
När eftertexterna kom satt vi tysta. Till slut sa en av killarna:
"Fatta vad stort. En kille bara offrar sig och räddar hela världen."
Exakt så. Och inte vilken kille som helst, utan Gud som blev människa. Jesus. Den ende som någonsin levt ett alltigenom kärleksfullt liv, utan hat, egoism eller lögn – han gav sitt liv för oss alla. Den ende som kunde besegra ondskan just genom att inte falla för den själv, han offrade sig för vår skull, för att ondskan skulle straffas men inte vi. Den ende som kunde öppna vägen till Gud för oss alla gjorde det genom att bli människa som vi, gå längst ner i mörkret och döden, i det värsta tänkbara vi som människor kan genomlida, och vinna över själva döden genom att uppstå igen och bli levande på påskdagens morgon.
"Fatta vad stort. En kille bara offrar sig och räddar hela världen."
Han räddade oss.