Jungfru Marie bebådelsedag
Luk 1:26-3, 39-45
På söndag bryter vi fastetidens allvar och beska och firar Jungfru Marie bebådelsedag eller Vårfrudagen. Då är det plötsligt en glädjens och jublets dag. Vi äter våfflor och sjunger lovsånger.
I den alternativa evangelieläsningen, v39-45, får vi möta Maria och Elisabet. De är släkt och bär varsitt barn inom sig. Elisabet bär på Johannes döparen och Maria bär på Jesus. Ingen av graviditeterna var kanske väntade men båda var efterlängtade.
Elisabet och hennes man, Sakarias, var gamla och hade passerat åldern då det liksom brukar bli av. De hade längtat och väntat på barn men inte fått något. Sakarias är präst i templet och en dag överraskas han av en ängel och får veta att det är dags. Han går hem och en tid senare är Elisabet gravid.
För Marias del kanske graviditeten inte är efterlängtad av henne själv, det vet vi inte. Men för folket hon var en del av, judarna, var detta barn högt efterlängtat.
Ända sedan Jerusalem föll under Babylon drygt 500 år tidigare och kungen av Juda blev deporterad hade man längtat efter ett eget rike och en ny kung, en messias. Nu blir Maria den första att ta del av budskapet om messias, kungen som ska födas och hon får uppdraget att bli mamma till kungen.
Maria får i samma stund också veta att Elisabet, hennes släkting, väntar barn. Därför beger hon sig dit och delar med sig av vad hon fått veta. När de ses gör Johannes i Elisabets mage sin första profetgärning och sparkar till i frälsarens närhet.
Tillsammans gläds de över det märkliga att de båda bär frälsningens och evangeliets budbärare inom sig. Sedan sjunger Maria sin vackra lovsång som vi på söndag får sjunga med i och glädjas över att frälsaren kommer också till oss.
Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare!