Att göra ett uppbrott och byta miljö helt och hållet det är som att släppas ner av en jättehand mitt i skogen.
Så sitter jag där och ser mig omkring bland alla granar och tallar. Ingen känner jag och ångesten kommer sakta krypande.
Så ser jag plötsligt en gran som bugar. Jag tittar bort och tänker "bara inbillning", men med nyfikenhet dras åter mina ögon mot granen och den här gången är jag säker på att det bugar för mig, så där som att den vill säga "välkommen".
Tveksamt böjer jag litet på huvudet som till en hälsning samtidigt som jag tänker "bara ingen ser mig, de kan ju tro vad som helst".
Så tycker jag att en gren rör vid min arm så jag flyttar den bort ifrån mig, men den vill inte bli bortmotad och snart sitter jag med granens hand i min och ingen av oss vill släppa taget.
Så hör jag en röst som säger "nu tar vi fikapaus". Jag blir medveten om att jag är i kyrkan och nu ska vi fika.
Jag ser ryggarna och nackarna på många. De ler och pratar till varandra. Någon säger "varsågod" och jag känner mig vara sedd och nickar litet tafatt och serverar mig te och en smörgås.
Känner mig utanför men det är i alla fall någon som sett mig och det värmer. Blicken klarnar och plötsligt ser jag flera grankvistar som jag känner igen, men de verkar inte ha något gemensamt med mig. Själv hittar jag inga ord att närma mig någon med och så är tiden slut för ikväll och jag går ensam ut till bilen.
En annan gran bugar som till adjö och min stela, frusna nacke böjs till ett hejdå och läpparna känns som om de inte riktigt lyder mitt kommando till att le litet.
Så var den kvällen i skogen, eller kyrkan om man så vill, slut.