Andra advent: Guds rike är nära
Jag minns tiden då det inte fanns något vi och dem. Det var i Vilhelmina på det oskuldsfulla 80-talet. Det var i den åldern då ingen var kristen eller o-kristen. Man var helt enkelt vänner.
Jag umgicks med mina vänner dagligen. Vi spelade på den hypermoderna datamaskinen Commodore 64, smygtittade på Samantha Fox i det nyaste numret av Okej och cyklade på våra ärvda cyklar med limpsadel.
Det enda som skiljde oss åt var att jag gick till kyrkan på söndagarna och de gjorde det inte. Väl tillbaka från kyrkan så var det bara att öppna en ny Dr. Pepper och fortsätta att spela.
Skulle jag ha fått och förstått frågan om vilka som tillhör Guds rike så skulle svaret ha kommit utan tvekan: det är väl alla? Den teologin hade jag fått från Pingstkyrkans barnkör. Jesus älskar alla barnen.
Men med åren dök en ny rädsla upp. Rädslan att tappa tron. Begreppet ”världen” kom in i bilden och det sa sig självt att denna värld skulle man passa sig för. Man skulle följa korset och lämna världen. Och vi:et delades mitt itu. Tron gick från att vara färgglad till att bli svart-vit.
Jag möter många som har kvar den rädslan och som skyddar sin tro till den grad att de till slut bara befinner sig i kyrkans sfär. Jag förstår varför och jag har själv gjort likadant. Under en stor del av mitt liv var min tro inslagen i bubbelplast och frigolit och med en brandgul etikett med rubriken: varsam hantering.
En tro inslagen i bubbelplast förblir i mint condition. Men den dör till slut av syrebrist.
Jag minns en lördagkväll för många år sedan då jag med livet i den genomskinliga plastpåsen strosade runt på några uteställen i Piteå och liksom kastades tillbaka till den tiden då allt som fanns var ett enda stort Vi. Det var en befriande upplevelse. Och nyttigt för en Herrens förkunnare som blivit lite för andligt närsynt av all verksamhet.
Det här är Gudsriket i dess helhet, minns jag att jag tänkte. Det var som att träffa vänner från förr och jag bjöds in till samtal om både liv, vardag, tvivel och tro. Det är vackert att få dela livet med en människa över en öl och lite jordnötter.
Kyrkan kallas ibland för Guds trädgård. Men Gud trivs minst lika bra ovanför odlingsgränsen. Jag tror helt enkelt att Gud vill finnas med i det vardagliga livet. Mitt i vårt människoblivande. Mitt i livssamtalen.
Jag vet inte om jag blivit mer troende sedan den dagen men jag har åtminstone blivit mer människa. Och kanske är det på många sätt samma sak. Så mitt råd denna andra advent: frigör din tro från bubbelplasten. Lite patina på tron är bara vackert.