Söndagens namn: ”Första söndagen efter Trefaldighet”
Tema: ”Vårt dop”
Den viktigaste dagen i mitt liv inträffade på Påskdagen 10 april 1966. Jag var 17 dagar gammal. Det var då som min mamma och pappa bar mig till dopet. Det var hemma i lägenheten på Södra Gatan i Arvidsjaur där vi bodde då och prästen hette Axel Andersson. Det var inte så många där, bara den närmaste släkten, men det allra viktigaste är att Gud var där. Jag döptes i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Mina föräldrar överlämnade mig i Guds famn och där har jag fått vara ända sen dess.
Dopet är en enorm gåva från Gud, som inbjuder till ett äventyr med honom. Det är en välsignelse, en trygghet, både för detta livet och för evigheten. Min kallelse har sen dess varit att leva i dopet, att leva nära Jesus och att på så sätt förvalta den möjlighet jag har fått. Man kan säga att i dopet fick jag inträdesbiljetten till himlen. Men tänk om jag vid livets slut står vid himmelrikets öppna port och upptäcker att jag inte har förvaltat dopets gåva, att jag inte har satt min tro och hopp till Jesus, inte velat ha med honom att göra och på så sätt slarvat bort min inträdesbiljett. Vad skulle hända då? Jesus säger ju: ”Den som tror och blir döpt skall räddas, men den som inte tror skall bli dömd” (Mark 16:16)
Från Guds sida är allt klart. Och jag vill ju jag med. Det är så skönt att veta att Gud älskar mig och ser mitt hjärta och min innersta längtan att tillhöra honom. Gud vill och jag vill. Då ska det ju vara klart, eller hur? Det är vad nåden innebär. Något mer behövs inte.