Söndagen före Pingst
Tema: Hjälparen kommer
Bibeltext: Johannesevangeliet 16:23-24
”Vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er.” Jag undrar hur många som läst denna bibelvers och sedan bett och bett och bett igen. Kanske fylld av fysisk smärta, eller rädsla, eller hopplöshet. Och sedan har man väntat och väntat och väntat igen på svar från Gud. Samtidigt har smärtan piskat hoppet ur en. Eller har den det? Beror tron på ett pärlband av besvarade böner? Kanske ibland. Jag vet att mina böner många gånger varit rop om bevis på Guds existens. Eller om hans förmåga att gripa in här och nu. Sällan, om ens någon gång, har bönesvaren plingat in likt rödflaggade mejl. Ändå tror jag. Det kanske är så att vi många gånger får välja att tro och hur vi ska tro. Jag kan få lyfta min hand mot Gud och tacka och prisa honom med underbara ord för det han är har gjort och gör. Men ibland får jag knyta näven mot honom och vråla: ”Varför är du så tyst? Det är som om du vore död! Men jag har tänkt tro på dig i alla fall!” Är det ena bättre än det andra? Ja, om man inte tror på att vara ärlig så…
Vi måste acceptera att Gud är Gud, vare sig vi tror det, vill det eller inte. Att be till Gud är främst att umgås med honom, att nära trons relation. Bönesvaren är små och stora skatter längs vägen som vi får upptäcka tillsammans med Gud.
Be gärna med mig: Gud, ge mig en viljebaserad tro, och en trosbaserad vilja.