Tolfte söndagen efter trefaldighet
Lukasevangeliet 13: 10-17
Psaltaren 145:13b-18
När du hör ordet lydnad vad tänker du då? Många bilder kommer upp inom mig. Inte särskilt positiva ska jag vara ärlig att säga. Varför är det så? Vad är det som gjort att lydnad klingar negativt i vårt samhälle, för jag tänker att det ofta är så. Och vad har lydnad med ”Friheten i Kristus” att göra. Jo för att det inte handlar om frihet i största allmänhet utan i frihet i Kristus. Att följa hans väg, även om det självklart sker frivilligt, kräver ytterst en slags lydnad.
Om vi skall kunna leva i gemenskap med andra, inte bara i familjer utan också i samhället, på arbetsplatser, krävs det att vi kan följa vissa regler, ibland uttalade och ibland outtalade. Det kräver lydnad. Om vi skall kunna samarbeta krävs ytterst en form av lydnad. Också Gud erbjuder oss en väg och Gud har gett oss våra livramar och vägar att följa på vägen till friheten i Jesus Kristus. I söndagens evangelietext botar Jesus en kvinna på sabbaten, vilket han blir mycket kritiserad för av synagogföreståndaren. Men Jesus visar oss här ett exempel på frihet och lydnad. Han står fri i att göra kvinnan frisk trots sabbatsreglerna och samtidigt visar han oss på att kärleken till medmänniskan, till dig och mig, alltid kommer först. I det exemplet får vi leva, i frihet. Men också till oss kommer han och upprättar oss när vi vänder oss till honom.
”Herren stöder dem som vacklar, han rätar krökta ryggar... … Herren är nära alla som ropar, alla som av hjärtat ropar till honom.” Psaltaren 145.