”Höma, höma”, sa Axel och drog i tömmarna som ändade i ett betsel i Frejs mun.
”Varför säger han inte back i stället?”, reflekterade jag.
Hästen blängde litet nervöst mot sin husbonde. Det är inte lätt att få ett halvvuxet föl att gå åt rakt motsatt håll än vad som känns naturligt. Nåja, efter en stund och lite trixande blev vagnen parkerad vid stallets gavel och Frej blev avselad och ledd till sin spilta intill sin stolta mamma Pärla, en ardenner. Hon var brun med en lång ljus man och långt buskigt hår som täckte hovarna så hon såg ut som en hästdrottning.
Tyvärr var hon väldigt gammal och hennes levnad skulle snart vara till ända. Vi visste att det betydde till slakt och vi var så sorgsna att vi ibland grät över hennes öde. Vi hade hört talas om att man gjorde rökt kött av gamla märrar.
Jag vägrade tro på sådant prat men ändå kunde möjligen ”nåån ämpel del e”. Vi barn satt ofta på soffan i syskonen Lundströms kök och räknade tuggorna när det lät sig väl smaka av Hilmas husmanskost. Jag var spänd på att en dag får se någon av dem ha en bit rökt kött på smörgåsen men än så länge var allt lugnt.
Men ve och förbannelse, en dag när vi satt där på soffan och dräglade så jag hur Joan tog en mörkröd köttskiva mellan tummen och pekfingret och lyfte den till en brödbit med rikligt med hemsmör på. Han lyfte allt till munnen och då skrek jag av förfäran. ”Är hänna a Pärla jä eta opp så jär jä dåmmare än magister Eriksson”, tjöt jag och sprang ut.
”Skit Joan och Axel å skit Hilma”, skrek jag i min förtvivlan över Pärlas öde.
Stegen gick mot stallet och där torkade jag av fönsterrutan med vanten och stirrade in i halvdunklet. Jag ville minnas henne där hon brukade stå. Och där stod hon ju a gammel Pärla lugnt och tuggade på sitt hö och var vid god vigör.
En lätt skamsenhet spred sig över mitt medvetande och det dröjde länge innan jag besökte Lundströms igen. Ja, egentligen tror jag inte att jag som barn någonsin satt i deras kök och räknade tuggorna mer. Jag fick aldrig veta när Pärla slaktades och jag antar att de var rädda för mina raserianfall. Jag var djurens beskyddare.