Vintern 1952-53 gjordes försök med renar som dragdjur. En renhage sattes upp vid stallgrinden med åtta renar som sköttes av några samer som låg inne som rekryter. Det gick inte att lära renarna höger – vänster marsch eller att stanna. De gick där de själva ville. Vid en längre jägarövning inkallades Enok Sarris äldste bror Henrik Sarri från Nikkaluotka som renförare, men det hjälpte inte särskilt mycket. Det var bara att konstatera att renarna inte trivdes med Jägarskolan och Jägarskolan inte med dem. Efter 2 månader skrotades det misslyckade försöket, renarna fick helt enkelt sparken.
Högste chef på Jägarskolan var Överste Nils Jonsson ofta kallad ”Dacke” och skolchef var Major Bengt Brodin.
Vår plutonchef var Kapten Palm som till sin hjälp hade Furir Stålberg och när vi drillades på kaserngården av Kapten Palm så hördes det säkert ner på stan. Han hade nämligen den högsta rösten av alla befäl.
Det var en stor omställning att komma så långt hemifrån men så småningom började man trivas riktigt bra, Ödemarksmarschen.
Hösten 1952 gjordes för första gången försök med en ödemarksmarsch. Tidigare hade marschen alltid gått i fjällen. Det var meningen att marschen skulle starta i början av augusti men det var så mycket mygg och knott att den sköts upp till slutet av månaden och början av september.
Vi startade från Jägarskolan på kronans cyklar med ballongdäck. Färden gick till Svappavaara, vidare till Vittangi och Övre Soppero. Därifrån skulle vi sedan gå till Vittangijärvi och sedan till Kurravaara och hem till Kiruna igen. Med cyklingen blev det en sträcka på totalt 18 mil. Det tog tio dygn.
Ryggsäcken som var en kronmes innehöll bland annat mat (torrskaffning) och kokkärl med rödspritbrännare. Utanpå ryggsäcken bar man renskinn, sovsäck i renhår, k-pist, bajonett, hjälm och vattenflaska. Totalt vägde ryggsäcken 45 kilo och när man tog på sig ryggsäcken med all packning tänkte jag att det här blir svårt att orka med. Men efter en timmes marsch blev det rast vila, och efter rasten kändes det bättre. Det var bara att traska på i den blöta ödemarken. Snön föll också vid starten.
Övningen var krävande, gå långt bära tungt, sköta sin kropp, laga sin mat, vårda utrustningen, sova och vila under primitiva förhållanden i en hård yttre miljö. Vädret skiftade från regn till minusgrader och snö.
Vi låg i små så kallade ”knäppetält” fyra i varje tält. Vi lade renskinnen direkt på marken och sedan kröp man in i sovsäcken som var stoppad med renhår och vägde 5 kilo, efter några regn dygn vägde den sju. Den var varm men blött renhår luktade inte gott.
Slutetappen från Kurravaara, 1,4 mil till Jägarskolan hade vi blivit lovade transport med lastbil, men det ändrades till apostlahästarna och vi gick längs den grusbelagda Kurravaaravägen. Detta tog hårt på fötter och ben för oss som kom från blöta myrmarker.
Ödemarksmarschen betraktades som jägarnas mandomsprov.
Dagen efter vi kommit hem var en torsdag och husmor hade ordnat med extra mycket ärtsoppa och pannkakor. Det uppskattades av oss som under tio dygn bara ätit torrskaffning, nu backade alla, vi var så hungriga.
Vi som hade långt hem fick bara permis ett fåtal gånger, till midsommar, påsk, pingst och jul
En jägarsoldat skulle ha rejäl mat för att orka med det tuffa drillandet och de tunga övningarna. Under övningar vid 4:e kilometern fick vi bära på den 8 cm:s granatkastaren uppdelat i stödplatta lavett och eldrör.
På vintern drogs granatkastaren i vita träpukor med rotting skaklar. Vi var tre vid varje pulka med draglinor emellan och alla var vi utrustade med kronans träskidor och bambustavar.
På vintern fick vi transportera all material med hjälp av pulkorna och på sommaren med hästar, det fanns 40 hästar på Jägarskolan.
Populär matlagningskurs. På fritiden anordnades kvällskurser ibland annat matlagning, en mycket omtyckt kurs med husmor Essie Sillfwerbrands som ledare. Jag gick denna kurs och kvällen brukade avslutas med tesupé där våra lagade rätter förtärdes
Kung Gustav VI Adolf kom till Jägarskolan på besök sommaren 1952. Då hade hela kompaniet drillats så att vi skulle kunna marschera genom staden och möta kungen som kom till järnvägsstationen. Han tog sedan emot oss i Jägarparken och höll tal tillsammans med Överste Jonsson. Vi hade fått order om att vara extra fina med permis uniformer och blankputsade skor.
Avslutar med några minnen i korthet från tiden på Jägarskolan.
På folkan hösten 1952 sjöng Gösta ”Snoddas” Nordgren sin då så populära ”Flottarkärlek” i en fullsatt salong. Jag och några kamrater var där.
Foton som tagits på Jägarskolan till mina berättelser har gjorts av rekryten Sven Sandberg Rågrinda. Han var en duktig amatörfotograf. Tack Sven.