I juni 1873 berättas om den första strejken i Piteå. Arbetarna vid Munksunds och Skuthamns ångsågar vägrade att återgå till arbetet, om de inte skulle få en förhöjning av minst 25 öre på den hittills innehavda avlöningen. Hur snabbt arbetarna återgick i arbete framgår dock inte.
Första strejkerna i Arvidsjaur och Älvsbyn
Den 22 juni 1898 utbröt strejk vid Arvidsjaurs sågverk,då bolaget inte ville gå med på arbetarnas krav om arbetstid och dagavlöning. Sågen stod därför overksam en kortare tid.
Men som verksägarna snart gick in på arbetarnas villkor och fordringar är numera strejken bilagd och sågen i full verksamhet, rapporteras det i tidningen.
Det är helt säkert första gången en strejk ägt rum i Arvidsjaur.
Älvsbyns första strejk utbröt förmodligen i juli 1906. 12 arbetare anställda vid Älvsby tegelbruk lade ned arbetet med yrkande om löneförhöjning.
Senare meddelades i tidningen att arbetet återupptagits
1897 behandlade ledarskribenterna i tidningen Hemlandsvännen och Nya Dagligt Allehanda de kristna och strejkerna.
–Strejk strider mot den kristnes plikt, slog ledarskribenterna fast.
1886 berättas om ett arbetslag från Pitebygden som inledde en strejk vid bygget av Luleå-Ofotenbanan. De fordrade högre betalning och fick även andra arbetare med sig
–Dessa pitebor är nog bland dem som strejkat här vid sågverken i Piteå. Börja emellertid piteborna bli kända för dylikt så torde ej så många vilja ha dem i arbete, förkunnar Norrbottens Posten.
1888 berättas om en strejk vid en Piteåbåt, "Norrbotten" som låg vid Skeppsbron i Stockholm i oktober. Helt plötsligt, i sitt arbete, gick besättningen i land. Anledningen var att kaptenen vägrade lämna högre månadshyra än under sommarmånaderna.
Bojkott mot Storforsskomakare
-Höj skopriserna och ge oss högre löner!
Kravet från skomakeriarbetarna i Piteå fördes fram i maj 1890 och resulterade i en strejk. Skomakeriarbetarna krävde nämligen löneförhöjning med 25 procent.
Skomakarmästarna svarade med att någon löneförhöjning inte kunde ske med de nuvarande priserna på skor, men uttalade dock en önska att gå arbetarna till mötes om priset på skor fick höjas i samma mån. På detta löfte återgick arbetarna till sitt arbete för att även i viss mån tillmötesgå arbetsgivarna.
-För en skomakare som vill sätta sig ner i Storfors finns gott om arbete!
Det klargjorde 125 organiserade och oorganiserade arbetare vid Storfors som i augusti 1909 samlades till möte. Där beslut togs att bojkotta skomakarna Johan Lundqvist och Bror Anton Nyberg. Enligt mötesdeltagarna hade dessa två personer ställt sig fientliga mot arbetarnas livsintressen.
Johan Lundqvist dog 1919 i "hjärtförlamning", 58 år gammal, och beskrevs som en fridsam och sympatisk person och som åtnjöt allmänt förtroende. Han var en tid ledamot av fattigvårdsstyrelsen.
Nyberg, som var född i Höglandsnäs, var tidigare grovarbetare i Skuthamn innan han etablerade sig som skomakare i Storfors. När han avled 1929 titulerades han skohandlare.
Vaktmästare misshandlades
En av sjukvårdarna vid det nya sjukhuset på Furunäset hade år 1894, på grund av upprepade försumligheter i tjänsten avskedats. En del av arbetskamraterna, enligt tidningen var samtliga sörlänningar, försökte då att ordna en strejk för att mannen skulle återanställas. Tre av dem försökte då ta sig in på sjukhusområdet för att hämnas. De misshandlade då nattvakten L. J Johansson så att denne "måste inta sängen". De tre greps senare och Gällivare och förpassades till Piteå häradshäkte, i väntan på rannsakning.
År 1902 berättar Norrbottens Posten om en misslyckad strejk av nattvakter.
–Till nattvakternas åliggande har alltid hört att hålla brandvakarna på fjärdarna öppna, men vid vinterns inträde detta år ansågo sig de frihetsälskande nattväktarna icke skyldiga att utan särskild ersättning hacka upp brandvakar, skriver tidningen.
Nattvakterna sades upp och platserna utlystes som lediga. Historien förmäler att de strejkande sedan förklarade sig villiga att låta udda vara jämt.
–Nu kan de dock söka tjänsten på nytt och måhända se sig undanträngda av andra sökande, konstaterar tidningen slutligen.
Sätter själv tidningen
I augusti 1909 gick Piteåtypograferna ut i strejk. Norrbottens Posten meddelade sina läsare att hela personalen på tryckeriet deltog i storstrejken, i överensstämmelse med en från typografförbundets styrelse utfärdad uppmaning och i enlighet med ett beslut som fattats av Luleå typografförening, under vilken typograferna i Piteå sorterade.
–Tidningen kommer därför att bli mager under den fortsatta strejken. Orsaken till strejken vid Norrbottens Posten är av principiell natur och står ej i samband med någon konflikt mellan oss och den, skriver dåvarande redaktören Salomon Salomonsson.
Trots att tidningen drabbats av typografernas deltagande i storstrejken tar Salomonsson, utan kommentar, in en insändare som förklarar strejkens uppkomst sett ur arbetaresynpunkt. Salomonsson kåserar också själv om hur det är att vara redaktör under strejk och sätter själv tidningen.