Farmor sitter och tänker på tiden, då stora var små,
då farmor höll dem i handen, medan de lärde sig gå.
Små kroppar växte sig starka. Benen fick kraft och fart.
Att springa från farmor var enkelt. De små vann alltid, såklart!
Farmor började räkna: Klara, färdiga, gå!
Det ryckte i de små benen, som alltid sprang iväg på två!
De sprang, tills blöjan hängde i knäveck på knubbiga ben,
och hur än farmor försökte, blev hon alltid den som var sen.
De sprang, tills svetten stänkte och håret var rufsigt och vått.
Att hinna fram före farmor var den största glädje de fått.
De skreks och skrattade ljudligt. Små ben som trumpinnar gick,
medan farmor försökte vinna men aldrig en guldmedalj fick.
Nu sitter hon där och tänker på hur allting smått blev stort,
saknar de kvillrande skratten och inser, att tiden gått fort.
Och minnet av glada ögon, av snabbfotabarn över golv,
blandas med vemod och saknad, för klockan är nästan tolv.