Farmor var en beundransvärd kvinna

Kära farmor Hilda, du fanns inte så många år i mitt liv men jag minns ändå litet. Du var redan i slutet på 1890-talet änka några år efter din förste man, Emil Johansson. Emil och era två barn dog ifrån dig i TBC, han 26 år och barnen små, året var 1896. Jag har inte vetat någonting, men på senare tid fått en liten inblick i ditt liv och den stora smärta som du gång på gång konfronterades med.

Ett ljus i mörkret blev det när du lärde känna William Forsman som också blev din andra man och min farfar. Han var låghalt med allt vad det innebär, men han hade ett arbete som innebar att han skulle trampa Öjebyns kyrkas orgel.
Han fick ett ordstäv efter sig som lyder som följer "äntligen kom Forsman oppe körka"... Min tolkning är att han alltid var i sista minuten och att om man väntar på någon som är försenad och som så småningom kommer sent blev det "äntligen". Tyvärr fick jag aldrig den äran att lära känna honom men är ganska nyfiken på hans personlighet. Ja, farmor, ni fick 8 barn tillsammans och fem av dem fick du följa till graven samt dina två barn i ditt första äktenskap.

Att du orkade med livet efter att gång på gång stå inför de faktum att mista de käraste man har, barnen, är för mig en gåta. Den sorg och tröstlöshet du fick uppleva är så svårt att det finns inte ett ord uppfunnet för det. Trots allt kunde du ibland skoja med oss barnbarn. Du var tvungen att dra på munnen när du bjöd oss på parfymerat snus som vi skulle dra upp i näsan. Vi spottade och fräste åt den äckliga smaken. Vi nös och nös och du sa "hä är hälsosamt". I det stora hela var du dock en stillsam kvinna.
Ja, kära farmor du var en beundransvärd kvinna fylld av sorg men med en humoristisk ådra. Du blev 84 år, en ansenlig ålder på den tiden när de flesta inte nådde sitt femtionde levnadsår. Du fick sluta dina dagar hos din äldsta dotter, Fanny. Tyvärr så vet jag inte var du och dina kära är begravda, men hoppas att en liten blomma vill växa till minne av er alla, planterad av de änglar som omger oss.