Allt är så välordnat och ser så fint ut, men skenet kan bedra. Uppe på den höga byrån står en underbart vacker ljusstake, en raritet från Ekeby och bredvid står ett gediget träskrin med kopparbeslag. Det är en morsdagsgåva sedan många år tillbaka. Ovanför byrån hänger en spegel med en massiv träram, och intill en lampa som skänker ett varmt och välkomnande sken som förstärker intrycket av det klanderfria trygga hemmet. Allt vore väl bra om jag slapp skuldkänslan för lådan, den tredje lådan med dess innehåll, som ständigt gör sig påmind.
Gott är att veta att ingen kan se eller ana sig till innehållet summerar jag tryggt medan jag läppjar på det nybyggda kaffet. Sätt igång nu manar mitt dåliga samvete. Ja, ja men först skall jag dricka upp kaffet. Sedan tänker jag frustrerat, sen ska jag ta itu med lådan, jag lovar.
Lite trög och tung reser jag mig upp och börjar gå mot hallen, men tvekar, för det är inte roligt, känner bara ett måste. Resolut grabbar jag tag i byråns träknoppar och drar ur lådan och där ligger de och de är många, långa, korta, tjocka och tunna. De ligger tätt omslingrade som färglada ormar där hålen, stora som små, gapar efter mig. Metodiskt börjar jag sortera, para ihop och leta stoppgarn, vilket inte är det lättaste att finna, då färgerna är många. Men i restgarnslådan gör jag fynd och arbetet kan börja. Med van hand trär jag tråden upp och ner, upp och ner genom den nötta strumpan och strax är hålet ett minne blott. Mellan ylletrådens snåriga mönster har jag lagt en tråd av längtan, längtan efter barfotadans i det gröna.