1:a söndagen i advent
Dagarna är korta nu och mörkret tätnar alltmer. Det är som i Tove Janssons ”Skynda att älska, dagarna mörkna minut för minut …” Många av oss upplever den här tiden som tung och jobbig. Det är därför inte så underligt om vi vill tänka framåt–mot advent då vi tänder adventsstjärnan som en lysande påminnelse om att Jesus har kommit hit till jorden. Samt de fyra adventsljusen i nedräkningen fram emot jul. Och livet känns genast varmare och mera ombonat.
Advent betyder ankomst. Jesu ankomst. Ändå ligger det nära till hands att i ordet höra en klang av det svenska ordet ”väntan”. Det är inte så långsökt. För det är just den här känslan av förväntan, förberedelse och längtan som ger adventsveckorna deras särskilda stämning. Hemma, på arbetsplatserna och även i kyrkan. Där sjunger vi på söndag ”Hosianna” och ”Bereden väg för Herran” och upplever den glädje som omger kyrkans nyårsdag. För när det vanliga året börjar med nyårsdagen så börjar kyrkoåret med 1:a söndagen i advent.
Ofta tänker jag på det nya kyrkoåret som ett nådens år. Det är inte så svårt att förstå. Året som har gått kan ha varit fullt av privata svårigheter. Sjukdomar, separationer, sorg. Hur skulle vi orka om vi inte fick hoppas på att nästa år kommer att bli bättre? Men varifrån kommer detta hopp? Joo, kyrkan börjar varje nytt kyrkoår med att fira att Jesus Kristus rider in i våra liv på en åsna. Hoppet från Gud börjar som en gåva och ett nytt nådens år tar vid.