Första advent, Tema: ett nådens år
Det fanns en tid då jag var konstant rädd för att misslyckas. En tid då fruktan inför att göra fel ständigt låg över mig. Jag hade på den tiden någon märklig och påhittad idé om att livet var tänkt att levas i perfektion.
”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig”, säger Jesus vid ett tillfälle. Och jag tog honom på orden och trodde att det var den kristna kartan att navigera efter. Den kristna banderollen att stoltsera med. Målbeskrivningen för varje kristen människa.
Den tron skapade till slut en rädsla att misslyckas som gällde egentligen det mesta i livet. Framför allt de fyra pelarna: jobbet, hälsan, äktenskapet och kanske framför allt tron. Sedan föll alltihop. Fyra av fyra. Nästan på samma år. Jag satt en klockren strike på livskrisernas bowlingbana.
Idag möter jag ofta människor som bär på en skam efter förlorat jobb, lång sjukskrivning, trasigt äktenskap eller skeppsbruten tro. Och igenkänningen är stor.
På söndag firar kyrkan inledningen på det nya kyrkoåret och temat är som det alltid är på första advent: Ett nådens år. Det är ett vackert tema. Men inte helt enkelt. För visst är det lätt att tro att ett nådens år är samma sak som ett lyckat år. Eller att ett nådens år innebär samma sak som ett framgångsrikt år.
Idag är min tro att ett nådens år är ett år där misstag inte leder till dom och att nederlag inte leder till fördömelse. Min tro är att ett nådens år är ett år där det räcker med att vara människa, så gott det går. För mig har nåden mest att göra med att vara önskad, sedd och efterlängtad - som jag är. Vare sig bättre eller sämre.
Numera blir jag inte ängslig när mitt livs blanka Flüggerfasad börjar att flagna och jag kastar mer än gärna bort den stelt leende teatermasken som effektivt dolde mitt sanna jag. Mitt liv bär jag idag bekvämast i en genomskinlig plastpåse. "Hellre en skrynklig själ än ett slätstruket liv", som Lars Nordlander skriver.
Gud har aldrig varit ängslig för svärta och brustenhet. Gud blir inte nervös i mötet med ångest och oro. Ibland har nog kyrkan känt sig tvingad att posera med ett lite väl påklistrat leende. Säkert med god intention men med konsekvensen att livet som det faktiskt är inte har rymts eller fått plats. Det är svårt att visa ångest och oro i de lyckligas skara.
Ett nådens år gäller för dig också. Mitt i det liv som är ditt. Mitt i all din oro och ångest, längst nere i ditt innersta rum, sitter en Gud och väntar. Glad advent!
Präst i Piteå församling