Erling Sandlund
Naturens dragningskraft måste vara stark eftersom Erling och jag i fyrtio år, under vårvintern men i de flesta fall under sommaren, lämnade den bekväma hemmamiljön för att uppleva stillhet och ensamhet i fjällvärlden.
Vi var båda lärare vid Strömbackaskolan och det som lockade mest var att direkt efter skolavslutningen i juni åka västerut till hägrande fjällhedar eller Sjaunjas skogs- och myrland.
Sommarledighetskänslan infann sig och konferenser och betygsättning föll i glömska, om inte förr så när vi stannade till. Bara stod där tysta, inför vårens första blåhakesång. Vi kände glädje i gåendet, detta naturliga självklara sätt att ta sig fram, det monotona framflyttandet av fötterna, markkänslan. Det fanns tid för eftertanke. Låta allt bråte sjunka undan.
Ryggsäckens tyngd, tummarna under remmarna för att lätta på trycket mot axlarna. Erlings stadiga hand när vi hjälptes åt att sakta men säkert vada över strida bäckar. Långsamt förändrades perspektivet, nya vyer öppnades. Långa stunder vandrade vi under tystnad. Lät oss fascineras av ljungpiparens vemodiga läte på Ultevis böljande öppna hedland, jordugglans elva pingisbollsliknande ägg det lämmelrika året 1974, havsörnens tunga vingslag i diset över sjön Saiva, parasollmossabuketten i skogslandet och i högfjällen vit frosttålig isranunkel bland stenar.
Vid tältslagning och matlagning hade vi förutbestämda uppgifter. Det mesta fungerade smidigt och inte minst det goda kamratskapet gav trygghet. Vi var på samma våglängd. Det är med stor tacksamhet jag minns dessa år, att ha fått dela naturintresset med en likasinnad. Upplevelserna inspirerade till samtal om de eviga frågorna, varats gåtfullhet. Erling, som var naturvetare, såg ofta nyktert och rationellt på tillvaron. Att förundras var också en del av hans personlighet, förundran över att den stelfrusna flugan på fönsterkarmen i renvaktarstugan i Tjuoltavagge, en vårvinterdag, väcktes till liv av kaminvärmen.
Den nionde juni 1992 tycktes våra frågor få ett svar. Laitauresjön ligger där blank. Absolut vindstilla, andlöst. Kanotens för bryter den oljelika ytan. Det är tjugosju grader varmt och solen bränner. Det iskalla vattnet skänker en välbehövlig svalka. Att vila på paddeltagen, att bara vara, det är tilltalande. Vattenytan, som slipat glas, en jättespegel i vilken Skierfe Nammatj och Tjakkeli står på huvudet mot en bakgrund av taggiga Sarekmassiv. Den förtrollande spegelbilden, rymdkänslan, ger för några ögonblick en lätt yrsel innan blicken sökt och fått fäste på strandlinjen, Vi är små, en detalj i en stor natur. Erling, tänk att inte fler är här det är ju gratis. Gratia, av nåd.
Så jobbar vi med nyheter