Jag var 7,5 år julen 1940. Det året minns jag på alla möjliga sätt. Kanske för att jag var skolflicka och måste klara av olika saker själv. I mitt hem var det stora förberedelser inför jul, minst i en månads tid. Grisen slaktades, mamma gjorde julkorv och syltor av alla de slag. Stora julbaket var så spännande i flera dagar. Jag fick vara med. Livet var långt ifrån bekymmer, ingen tanke på att det kunde vara sorg och tragedi i någon familj. Nutidens barn får tidigt kunskaper från tv-program om liknande händelser.
Den här julaftonen var vår familj bjudna till Vittangi sjukstuga, som låg inbäddad i skogen en bit från stora vägen. Vår pappa brukade vara jultomte där. Vilken lycka att få följa med dit på julaftonskvällen! Där var det andakt, oftast av kyrkoherden och någon kör sjöng. Sedan blev det kaffe med dopp för alla gäster. Vi barn fick ett stort fat med olika sorters goda kakor och annat julgodis. Drycken till detta var choklad.
Vid fikat syntes inte vår pappa. Han gick från sal till sal med en av sjuksystrarna, som presenterade varje patient för tomten. De kom från olika byar. Pappa, som kände folket i de små byarna, skojade med var och en, så ibland var det mycket skratt som hördes från salarna, när pappa med någon förvrängd röst relaterade till någon vardagssituation. Han gav många huvudbry, så de hade ett samtalsämne på salen resten av julkvällen. Långt senare har personer berättat att det hade varit svårt att gissa vem som var tomte.
Denna julafton var Hilding, från en annan by, inlagd för brännskador. Han hade försökt rädda sina två barn, Sven, 6 år och Elvy, 4 år, men han hade inte lyckats. Hilding hade tagit med sig de andra barnen och gått till en granne för att hjälpa till med något jobb. Sven och Elvy fick stanna hemma med hemhjälpen, som efter en stund bett en pojke från granngården att passa de två barnen medan hon skulle göra de viktiga ladugårdssysslorna. Grannpojken blev less och gick hem.
Barnen blev ensamma och troligen hittade de tändstickor och började tända den klädda julgranen, som skulle ha levande ljus på julaftonen. Något hände och huset började brinna. Alla bybor och Hilding försökte bemästra elden, men huset brann ner till grunden och barnen blev innebrända. Alla bybor gjorde allt de kunde. Hilding försökte rädda barnen och brände sig så illa att han blev inlagd i Vittangi sjukstuga fram till annandag jul.
Min pappa, tomten, fick på julafton träffa Hilding och eftersom han skulle bli utskriven så hämtade pappa honom hem till oss innan turbilen skulle ta Hilding till hembyn. När Hilding, svartklädd och med båda händerna i stora vita paket, kom in i vårt kök på annandag jul så fick jag en chock. Då berättade mamma varför Hilding hade omlindade händer. Mamma tyckte att vi barn skulle ge en av våra julklappar till de tre barnen som fanns kvar.
Min syster, som var 5,5 år ville absolut inte ge bort sin lilla silverfärgade leksakstrumpet. Hon tryckte den hårt mot sitt bröst men efter övertalning från både mig och mamma så gav hon med sig. Vad jag gav minns jag inte, chocken satte sina spår på det sättet. När Hilding for fanns inget hem, ingen fru och inte fem barn som väntade på honom. Hans fru, Amanda, låg på Sandträsk sanatorium i långt framskriden lungsot. Hon begravdes samtidigt som sina två barn på det nya året, 1941.
Med byarnas flitiga människor och virke från släktingars skog fick Hilding så småningom ett nytt hus till sina tre barn. Där fick de växa upp utan mamma och höra berättelsen om branden fram till vuxen ålder.