2:a söndagen efter trefaldighet
”Kallelsen till Guds rike”
Jag vet inte vad du tänker om kyrkan och kristen tro. Tråkigt? Provocerande? Revolutionerande? Obegripligt? Livsviktigt? Löjligt? Spännande? En fara för samhället?
När Jesus gick omkring och bad människor följa med honom så var de människorna som folk är mest. Några var negativa, några var nyfikna, några var likgiltiga och några var jättepeppade. Precis som nu, alltså.
Som kristen möter jag ibland människor som förväntar sig att jag ska ”pracka på” dem min tro. Eller att jag ska ”slå dem med Bibeln i huvudet”. Men nej, jag slår sällan (okej, aldrig) Bibeln i huvudet på folk, och jag vill inte pracka på någon annan min tro. Däremot ser jag min tro och min relation med Gud som en present jag har fått, en present för fin för att behålla för mig själv. Presenter tvingar man inte på någon. Inte relationer heller.
I en av söndagens bibeltexter möter Jesus några som är nyfikna på vart han bor. De vill lära känna honom. Han svarar: ”Följ med och se!” Sedan möter Jesus den peppade och positive Filippos, som genast tackar ja till Jesus inbjudan ”Följ mig.” Filippos vän Natanael är negativ och säger "Kan det komma något gott från Nasaret?" (Jesus hemby hade dåligt rykte). Filippos svarar precis som Jesus: "Följ med och se!"
Jesus tvingade sig inte på, och gör det inte nu heller. Hans kallelse, eller inbjudan, lyder fortfarande: ”Följ mig, följ med och se!” Ingen kan övertalas att tro på Jesus, man kan inte heller tvingas. Tro är en relation, och relationer kan man inte tvinga fram. Har man följt med Jesus och sett vad det innebär, då har man fått en present för fin för att behålla för sig själv. Men som det brukar stå i mäklarannonser: ”Ord räcker inte till för att beskriva detta. Måste upplevas!”
Följ med och se!