Färden gick hemåt och väl framme klev jag ur bilen med det var något som inte stämde. Det var en känsla av att ha missat något. Jag letade i bilen med där var inget. Först ville jag inte tro det men jag hade varit till stan utan att det hade ändrat min personliga status ett dugg.
Svetten bröt fram och jag var nära att svimma. Jag hade gått genom kassan och låtsats som om inget hänt. Jag tänkte vissla men det hade väl väckt uppmärksamhet och det var det minsta jag ville ha just nu. Jag stirrade rakt fram utan att märka kassörskans blick. Tänkte att nästa gång får jag lov att maskera mig för att undgå upptäckt. Vad är det för fel på mig egentligen? Jag insåg snart att nu får det vara nog.
Väl inne i mitt trygga hem och utan forskande och misstänksamma blickar bröt jag ihop över matbordet. Jag hann nätt och jämt torka tårarna innan gubben kom hem. Jag var fortfarande svag och kände mig litet yr. Deprimerad och tillintetgjord tvingades jag inse att jag varit i affärer utan att handla något! Ingen plastkasse och ingen pappers heller. Alla pengar kvar. Det är inte möjligt men det var det. Tänkte ta repet men det var väl att ta i. En sak är säker, jag ska inte jäklas med affärsinnehavarna mer utan bli som förr. En glad och nöjd konsument.