Stått längst upp på skåpet länge, när jag hamnade där har jag alldeles glömt?
Dagarna har rullat och blivit till år och ännu på hyllan jag står.
Men så händer något, ner blir jag tagen men inte sönderslagen
varligt man dammar av mig och jag undrar vad som står på efter alla dessa år?
Då fylls jag med fastlagsris med dunvippor i och mitt på bordet får jag stå.
Vad är det som står på? Allt verkar förbytt, ska mitt liv börja på nytt?
Då börjar jag förstå, påsken är snart här med kärlekens budskap som lyder så här:
Det som finns kvar av det som är och som var är att kärleken den består,
den lämnar inte allt, och bara går.