Den 13 april, 1928 fanns publicerat en Yttersta-krönika i PT. Byn kallades i dagligt tal för "Lellpit-Ojttersta".
Här berättar en krönikör:
Byn delas i två hälfter, därför att Lillpiteälven strömmar längst genom byn. Förvånande är att älvens norra sida benämns för Kina och den söndra delen fick då namnet Japan.
Vidare är inte krönikören lyrisk över det som tilldrager sig i byn. Föreningslivet är uselt. Endast en syförening och SAC syndikalisterna är någorlunda aktiva.
Skogsarbete och flottning är den huvudsakliga sysslan för den manliga befolkningen. Den kvinnliga arbetsinkomsten är begränsad till något enstaka "bakodagsverk" (tunnbrödsbakning).
Den enda lokal som står till buds vid enstaka mötestillfällen är skolan.
Denna byggnad som togs i bruk för fyra år sedan, är inget arkitektoniska mästerverk. Byggnaden togs i användning utan någon som helst invigningsceremoni.
Det är ju ovisst hur många som vet att det finns en skolbyggnad här, i denna slumrande by.
Denna pessimistiska krönika är skriver av signatur Chang.
Jag får väl hoppas att krönikören fick uppleva en ljusning i situationen för den lilla, i skrivarens ögon, slumrande by. Både arbets-, kulturellt- och befolkningsmässigt.