Det har varit perioder i bygdens kristna liv när det upplevts ökad religiös aktivitet. I vårt land är begreppet ”väckelse” framför allt förknippat med folkväckelsen under 1800-talet, då fristående församlingar tillsammans med nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen banade väg för det demokratiska genombrottet.
I flera byar blev det, efter förkunnelserna, väckelse. Det var inte alltid som det utvecklades ett speciellt hjärtligt förhållande mellan Svenska kyrkan och Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, då det ibland upplevdes som att EFS-folket antog en fri- eller antikyrklig lekmannaverksamhet. I dag råder andra förhållanden. Numera slår man gemensamt vakt om det lutherska och kyrkliga, och arbetar i allians.
Andlig eld
Också den frikyrkliga rörelsen har haft sina väckelseperioder. Inte minst i inlandet har Pingströrelsen samlat stora skaror, sedan det bjudits ut ett frälsningens evangelium.
Under tidigt 1900-tal upplevdes inte minst Arjeplog och Arvidsjaur också en inomkyrklig väckelse som gjorde stora skaror människor andligt medvetna.
Sjulnäs- och Roknäsområdet upplevde under 1950-talet en specifik expansiv period då många kom till tro. Detta efter att en ”andlig eld” inledningsvis tänts inom Hortlaxområdet, framförallt inom EFS, som sedan spred sig vidare över bygden. Det finns uppgifter om att minst ett 50-tal i varje större by inom Hortlax kom till tro.
I väckelsen följde också att en del föreningar intog en mer kyrkokritisk inställning och att en del EFS-ledare blev mera frikyrkligt orienterade. Något som resulterade ibland annat egna ordnade nattvardsgångar.
Bönhuset fylldes
Det berättas att när Andens vindar blåste som kraftigast, och nådde Infjärden, bönhuset i Sjulnäs fylldes dag efter dag av de som ville lyssna till Guds ord. Många av mötesbesökarna, i åldern 25-40 år, blev sedan medlemmar i EFS-föreningen. En av många som under väckelseperioden på 1950-talet greps av det kristna budskapet och också tog sig an uppgiften att utöka verksamheten var Folke Westerberg, grundare av IVAB (Infjärdens värme). Han bildade bland annat en pojkgrupp i Sjulnäs för att aktivera ungdomen.
Sjulnäs har, kan konstateras, genom åren haft flera perioder vilka kan betecknats som väckelseperioder och EFS-föreningen kan nu se tillbaka på en 100-årig tillvaro. Där medlemmarna säkerligen än i dag, liksom psalmdiktaren Lina Sandell-Berg styrks av orden: ”Har du mod att bli en kristen Och ta steget riktigt ut? Har du icke mod att börja, O, hur går det då till slut?”
Skytteborgen
Efter att en väckelsevåg dragit fram i Infjärdenområdet redan 1914 kom ett antal personer till tro. De började samlas till egna gudstjänster. Något som uppmärksammades av dåvarande komministern i Piteå landsförsamling, Nils Johan Nordberg, senare Norrfjärdens församlings förste kyrkoherde. Han såg här ett tillfälle att försöka organisera ungdomarna i en kristlig ungdomsförening, vilken sedan bildades vid ett möte i Sjulnäs skola den 6 februari 1915.
53 personer anslöt sig till Sjulnäs kristliga ungdomsförening, vilka betalade en inträdesavgift av 25 öre och sedan en årsavgift av minst 50 öre för man och 25 öre för kvinna.
Den söndagsskola som startade samma år fick god tillslutning, 82 barn. Samma år startades också en syförening. Medlemsantalet efter första verksamhetsåret uppgick till 72.
I den första årsberättelsen över 1915 års verksamhet skriver Jonas Wiklund i slutorden: ”Så går vi åter okända dagar till mötes, och mer än någonsin torde vi undra vad de månde bära i sitt sköte. Måtte Herren i sin nåd blott få hålla oss vid den rädda ödmjukheten, att vi mer och mer må växa nedåt i våra egna ögon, men Jesus bliva allt mer och mer dyrbar och stor för oss”.
Skolsalen som till en början användes för samlingar blev alltför trång. 1917 förvärvades ett hus som ägdes av skytteföreningen i byn, den så kallade Skytteborgen. Den användes också tidigare som danslokal.
Byggnaden förvärvades för 2 600 kronor och i oktober 1917 togs den i anspråk.
Nytt bönhus
Den kristliga ungdomsföreningen anslöts 1920 till Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och ändrade 1962 namn till EFS missionsförening i Sjulnäs.
Som förkunnare verkade under den första tiden Axel Olofsson, anställd först av Infjärdens missionsförening, byggd på de olika ungdomsföreningarna i området, och sedan av Piteå sockens missionsförening, med sitt säte i Öjebyn.
Av historiken framgår vidare att föreningen 1924 fick en flickgrupp, Solglimten” som leddes av Selma Risberg samt en juniorförening ledd av Axel Olofsson.
Det noteras att söndagsskolan och barngrupperna varit en väsentlig del av föreningens arbete genom åren. Efter att verksamheten bland barn och unga gått i vågor kom en ny blomstringstid under 1960- och 1970-talen. Då tog även musikverksamheten fart. Ungdomsverksamhetens omfattning fick till följd att lokalerna i den tidigare Skytteborgen inte räckte till varför den så kallade Janne-gården i Sjulnäs fick tas i anspråk för den delen av verksamheten.
I april 1975 kunde föreningen i Sjulnäs ta i anspråk ett nytt bönhus och därmed få ändamålsenligare lokaler, vilka ännu i dag används för verksamheten.
I det historiska material som föreligger berättas att det blev ett överskott i byggnadskassan, sedan det nya bönhuset tagits i anspråk och att den fonden växt kraftigt. Inte minst sedan en medlem, Erik Granberg, testamenterade sina tillhörigheter till föreningen år 1995. Då fanns det en tid närmare en miljon i fonden vars avkastning genom åren kunnat användas i föreningens verksamhet.