Söndag efter Alla helgons dagTema: Vårt evighetshopp (eller alla själars dag)
Jag minns med förskräckelse första gången jag upplevde hur en potatis som satts i jorden ser ut när den gjort sitt som sättpotatis. En skrynklig mjuk klump som var oätbar. Den som alstrat omkring 20 nya potatisar borde väl ha fått bästa platsen på tallriken?
Kan livet jämföras med potatis? Livet kan innehålla olika slag död. Död från högmod, död från egenkontroll och så klart döden för kroppen. Ibland känner vi oss som den där potatisklumpen, vi förstår inte vad som händer oss.
Vi kanske just fått ödmjuka oss för att något nytt ska kunna växa fram. En ny situation, nya sätt att tänka, nya sätt att se på oss själva och på varandra. Att ”dö en smula” kan vara något gott när något nytt får ta plats istället.
I söndagens texter frågar Job sig "Går hopp och lycka med mig till dödsriket, skall de följa mig ner i mullen?"
Hans fråga kan få oss att undra över vad hopp och lycka faktiskt är. Har lycka en djupare grundton än en glad dag? Är hoppet kraftfullare än jag kan tro en dag då sorgen skär i mitt bröst?
Tack vare Jesus finns det ett hopp för mig, här och nu såväl som bortom döden in i evigheten. Det vi ser är inte allt, det finns mer.