Palmsöndagen
Alla stannar till när den vita limousinen kommer glidande längs gatan. Folk vänder sig om och tar fram sina telefoner för att fota, pressfotograferna samlas och börjar ropa: här, titta hit!
När den svarta limousinen anländer till sin destination är säkerhetspådraget enormt, reportrarna står på strikt avgränsad plats och säkerhetsvakterna i sina svarta kostymer och synliga öronsnäckor är på helspänn.
Det brukar synas när folk med makt anländer.
Jublet som möter Jesus när han rider in i Jerusalem, palmbladen och de utlagda mantlarna beror främst på att folket förväntar sig en kung, en rebelledare, en politisk makthavare, en kändis. En människa med världslig makt. Det är inte det de får, och bara några dagar senare kommer jublet att bytas i rop på korsfästelse. För Jesus rike är inte av denna världen och han är inte den sortens kung som de trodde.
Det är därför han kommer i motsatsen till en limousin. Inga säkerhetsvakter, ingen glamour. Inte ens en häst eller en utsmyckad kamel. Han kommer ridande på en åsna, ett arbetsdjur. Han kommer ridande mitt in i vardagen, i ögonhöjd med oss.
Han som har all makt i himmelen och på jorden, som väljer själv hur han vill komma till oss, han föds som ett flyktingbarn och rider in på en åsna. I det nära, i det lilla, i det vardagliga och utsatta. Det är så han vill möta oss fortfarande. Närmast hjärtat. På riktigt. Mitt i vår vardag och våra liv, så som de verkligen är. Den störste blir den minste, och i hans rike ska den minste vara den störste.
Som Ylva Eggehorn beskriver det:
”Så ser hans rike ut som segrar underifrån.”