Fjärde advent: Jesu födelse
När jag skull ställ ifrån mej hästen ve körka på julotta va ja så full att ja jämt tog mej in gömmen körkdörra. Men ja hörd i alle fall att prästen sa ”Gud välsigne eder”. Å då tänkt ja att han mener nog mej mä.
Jag möter ofta människor som bär på en vindpinad barnatro. En fjällbjörkstro. Och för dessa har jag stor respekt. Deras tro innehåller sällan tvärsäkra dogmer eller högljudda proklamationer. Man ser dem vare sig på gatan med pamfletter i händerna eller i kyrkans högmässa. Men tron att välsignelsen även gäller dem - det håller de fast vid. Och att Gud finns där den dag det skiter sig - det vet de.
Du har väl haft en del att göra och jag har inte velat störa, men nu är det så att det har skitit sej, ber en av dessa människor i en av Euskefeurats sånger. Och om en annan skriver Tomas Andersson Wij: Bär ut mig, käre Jesus. Sista gästen har gått hem och sista slatten sprit ska jag svälja nu. Jag väntar här, jag är inte rädd. Bär ut mig, käre Jesus, du som kan.
Det tycks som om dessa människor inte riktigt passar in i den kyrkliga modellen. Kyrkan är inte riktigt för dem, kan de ibland säga. Kyrkan passar sig bäst för högtidliga tillfällen. Som julottan. Eller dop. Men då åker också finkostymen från 1986 fram. Ska det vara så ska det vara. Dessa människor tycker att Gud gör sig bättre hörd i mötet med tallbarr och grankottar än med psalmer och postillor. En vacker tro. Och god nog.
I mina ögon är det en fängslande bild som Stig Berg målar upp i textens inledning. En bild av en tro som liksom borrar sig in i det mänskliga av mänskliga. En tro som ryms och får plats i livet som det faktiskt är. En sorts tro som klamrar sig fast och tjurigt vägrar att släppa taget fast livets väderprognos genom åren presenterat mer storm än stiltje. En tro som verkar komma försent. Men som ändå lyckas fånga det allra viktigaste.
Men vad är då det viktigaste? Jo, att änglarna sjöng först för markens herdar. Evangeliet gavs först till de tilltufsade. Jesus är och förblir folkets Jesus. Alla, utan undantag. Och det ger mig en tröst. För vid de orden kan jag börja att stava på den hissnande insikten: att han mener nog mej mä.