Den gamle skomakaren i Öjebyn

Ludvig var skomakare och hade sitt skomakeri i en kyrkstuga i gammelstan Öjebyn. Ett litet rum på cirka 20 m² bakom affärsdelen var hans hem. Där bodde han med sina söner Ernst och Bertil. Jag och pappa brukade hälsa på där ibland. Bertil var ur min femåriga synvinkel lång som en "håkastör" med rött lockigt hår mer vildvuxet än kammat. Rödbruna fläckar i ansiktet och en glugg mellan framtänderna. Ernst, mindre än sin bror cendrefärgat hår, magerlagd och med ett fördelaktigt utseende. Han hade en vänlig framtoning och var den som jag gillade mest. Kanske därför att han hade tid att bry sig om mig.

Gubben Ludvig var en exakt kopia av hur en skomakare beskrevs i sagoböckerna. Glasögon på nästippen, håret stripigt och grått med en stor bar fläck mitt på skallen. Mustaschen var jämt fördelad över båda sidorna av läppen och strävande ner mot hakan. Iförd skinnförkläde och väst var han riktigt söt. Gluggar i tandraden var synliga när han log och de små runda ögonen lyste intelligent och nyfiket mot med människorna. Ludvig var plågad på många sätt men när han tvingades överleva sina söner tappade han allt och dog av sorg sa man.

Bertil fick sin dom på "garnis" i Boden. En tumör i hjärnan skulle ända hans liv och Ernst hade svagt hjärta och dog något år efter Bertil. En dag många år senare gick jag och letade efter deras stuga och kom så småningom att stå framför dörren till den välkända porten. Jag sträckte handen mot dörrhandtaget, det kändes som förr. Minnen, dofter och känslor strömmade genom mig. Jag stod där en lång stund och inandades tidens gång, smekte de gamla dörrbrädorna (som numera fått färg) och bara var. När jag så småningom gick fram till fönstret, skuggade med handen över ögonen för att dämpa motljuset, tittade in och då stod tiden stilla. Med vördnad sökte sig mina ögon över rummet in i vrårna och över soffan, spisen och bordet, allt var som förut. Mina ögon fylldes av tårar, jag snyftade till och med ens var de där. Ernst, Bertil, Ludvig och pappa, allt blev stillhet och värme. Lyckan att åter få möte de gamla kära spred en harmoni i mitt inre och jag ville aldrig gå därifrån någonsin mer.

Så småningom upplöstes allt och jag var åter i nuet. En stor tomhet och längtan fyllde mig och jag bar på ett stänk av vemod när jag gick hemåt, ensam och sökande.