Den fagra jungfrun
på vägen
han hade gått
från regnbågens fäste
han mötte sitt öde
under träden
där en fågel
hade byggt sitt näste
En vacker gestalt
han såg
som i gräset låg
Hans ansiktsdrag
blev milda
likt Mona-Lisas leende
I stället för att skynda
fram till den sköna
satte han sig en bit ifrån
i det gröna
- Ni är det vackraste
en man kan önska sig,
sa vandraren lätt
Jungfrun rörde
ej en min
för henne var han månne
ej tillräckligt fin
Vid vägen i det gröna
låg han sval och kall
och liknar nu allt mera
ett kyligt undantagsfall
Han fortsatte att tråna
efter jungfrun
smidd i stål
En natt i djupa skogen
hans ångest utlopp får
och ur hans strupe stiger
ett ohyggligt vrål.
Så jobbar vi med nyheter