Jag fann dina ögon som glittrade i det blå.
Jag förlorade dig lika fort som dina ögon blinkade i det blå.
Dina ögon blundade i det blå så var du borta som vinden.
Kvar stod jag, fundersam och betänksam, om vart du tog vägen.
Ännu har jag inte hittat dig där vi förlorade varandra.
För jag förlorade samtidigt hoppet om kärleken, när du väl försvann.
För där stod jag ensam och såg dig försvinna lika fort som jag tog ett andetag. Du tog dina vingar och flög i väg utan vetskap om vart vägen skulle leda. Jag fann dig aldrig efter vägen jag gick med ensamheten vid min sida. Våra underbara ögonblick tillsammans kan man inte glömma.
Men av ensamheten jag lärde mig att en dag kommer en dag att vara den finaste dagen i livet. Där vi väl möttes skall vi träffas igen, Då ska vår kärlek blomstra som aldrig förr, med glädjen som kommer och tårarna som rinner men försvinner.