Då släkten samlades till slaktarmål

Vi i vår by Arnemark var fem familjer (kusiner) som alternerade, mellan familjerna under alla år, slaktarmålen. Vi var 10 vuxna och fem barn i varje familj.
Första åren i min barndom åkte vi häst och släde till den familjen som då hade ställt till med slaktarmål. Ett slaktarmål var i början på december månad då julgrisen slaktats. Då träffades alla vuxna karlar några dagar före det slaktarmålet skulle inträffa. Grisen slaktades och skållades och hängdes upp, styckades på professionellt sätt, både Ivan, Helmer och Elof (mina morbröder) var duktiga slaktare, förutom allt annat som de kunde.
Sedan var det damerna som samlades för att konservera och konversera, göra syltor, korv, och förbereda slaktarmålet.

Den stora dagen kom och vi for dit vid 17-tiden då kalaset började. Jag minns bäst att vi åkte bil, vår pappa hade en 1937 års Ford. Den hade ingen glykol i kylaren för det fanns inte då. Värmen var dålig och man fick ha en indränkt linnetrasa med rödsprit för att torka fönster med, för att få någon sikt. Då man kom fram fick man lägga fårskinnsfällen över motorhuven och ett täcke över vindrutan för att hålla värmen i motorn och för att fönstren inte skulle frysa igen. Det som var mest uppskattat med det var att bilarna måste varmköras med jämna mellanrum, och det var oerhört uppskattat av oss pojkar. Ingen skall tro att vi bara satt stilla i bilarna under varmkörningarna. Det blev några varv och tester av bilarna och märkligt nog var våra pappor förstående, utom då det hände någon incident.
Alla fick plats i det stora köket, dukat med finporslin och spetsdukar på borden. Ofta smyckade med vitmossa och lingonris och några blommor.

Så kom palten, blodpalt med njure, blodpalt med fläsk, blodpalt utan fläsk eller som vi sa flatpalt. Det fanns också vit palt, alltså utan blod och en del utan fläsk. Lingonsylt och riktigt smör, mjölk och lingondricka. Fläsk för sig och njure för sig i olika skålar för påfyllning. I köket fanns ingen frysbox och inget kylskåp och köksfläktarna hade ej hellre uppfunnits, varför dimman låg tät i köket. Dörren till farstun måste nästan alltid var öppen på grund av värmen från vedspisen och de många personerna i köket.
Då alla var mätta och belåtna var det dags att förutom varmkörning av bilarna, dra sig tillbaka till salen. Det stora rummet med soffgrupper och orgel och fotografier på väggarna. Det märkliga var att alla karlarna satte sig i en soffgrupp och började prata. De äldsta pojkarna ville också vara med för att lyssna på vad dom sade. En eller annan av flickorna ville också sitta med dem och vara med i diskussionerna.

Alla damer hade fullt upp i köket med disk och att förbereda nästa omgång. Den omgången var kaffe och tårta och tårtan såg man knappast för all vispgrädde som täckte bakverken. Det var kanapéer och mazariner, syltkakor och drömmar med flera sorter.
Sen kom det stora bärvarvet eller som vi ungdomar sa "berewärve". Det var vattlingon, syltade jordgubbar och blåbär med vispgrädde. Glass hade passat bra men fanns inte på den tiden.
Möjligen kom ytterligare ett varv till med kaffe och resterande tårta, men det minns jag inte för jag hade ju varmkört mest hela tiden efter palten.
Det jag mest tänker på var det gemytliga och att alla fick vara med och att ingen mobbing eller annat elände fanns med. Vi alla släktingar minns med glädje alla dessa slaktarmål och den mysiga samvaron som vi fick vara med om. Så småningom blev det en splittring, fästmör och fästmän kom in i bilden och de hade också tyvärr sina familjer med deras traditioner som de ville vidmakthålla.