”Allt har sin tid” – det gäller inte minst vår tid som människor i den här världen. Ibland vill man gärna på något sätt stoppa upp tidens gång, eftersom tomrummet efter en god, aktad människa blir så stort. Detta tomrum gäller i särskild grad allt det, som många av oss binder samman med förre landhövdingen Curt Boström.
Hans värme, generositet och inspirerande sätt att möta människor skapade nätverk på flera olika sätt. Han var öppen för samtal och hade sitt breda förråd av livsberättelser, som kunde imponera på var och en som kom söderifrån. Jag minns egentligen inte hur det uppstod en så härlig personkemi mellan residenset och biskopsgården. Sonias och Curts gästfrihet gick i varje fall inte att ta miste på.
Till det unika med landhövdingen hörde att han uppmuntrade företrädare för Länsstyrelsen och Luleå stift att ordna seminarier om vad som kunde tänkas vara det speciella för de människor som befann sig i norr. Seminarierna blev till regionala överläggningar med kommunala företrädare om förhållandet mellan religion och regionalpolitik. Tillsammans – och i samverkan med Norrbottens Bildningsförbund – fick vi till en samtalsbok med Bengt Matti som skrivare. Den fick titeln Gott liv i Norrbotten och publicerades 1992. Under Curts goda skratt myntade vi begreppet ”religionalpolitik” och med det som utgångspunkt gjorde vi våra gemensamma resor i länet och därmed norra stiftsdelen.
När det var dags för kommunikationsministern och landhövdingen Curt Boström att gå i pension var hans önskemål en orgelkonsert i Luleå domkyrka med professor Hans-Ola Ericsson på orgelpallen. Åren har gått men tvärs genom avstånd i både tid och rum var det en högtid att åtminstone vid några tillfällen få möjlighet att möta Curt och Sonia till samtal både om goda tider som varit och om tider som på ett eller annat sätt var på väg. I tomheten efter en så rättskaffens och generös medvandrare som Curt Boström är det gott att våga tro på det nära förhållandet mellan tid och evighet.