Artur och en kompanjon till honom hade ofta några milor igång under vintersäsongen.
Under barmarkstid fick ingen kolning utföras. Eldningsförbud rådde på grund av risk för skogsbrand.
Detta medförde att avverkning av kolved hade bråda dagar under sommarhalvåret. I det virke som skulle användas skulle varje stock ha en längd av tio fot (3 meter). Virket skulle läggas upp i res. Dessa res var en samling stockar som lades med den grövre ändan på en sten eller en stubbe i ett v-format system som skulle ha ett mått på en meters höjd i ”krysset”.
Priset som betalades ut till huggaren var omkring 70 öre, och i bästa fall upp till en krona per res.
Blandvedens träkol ansågs som kvalitet B, därför ett lägre pris.
Artur som hade sin bostad i Kilbergsheden. En ensam bosättning efter vägen mot Koler. Han hade tidigare år anlitat Harald att med sin häst köra fram det huggna virket till den plats där milorna skulle brännas, så även denna höst.
Men så hände missödet. Den körväg som användes var väl inte i det bästa skicket.
När han skulle styra om framkälken, för att undvika att undvika en stubbe, tappade han fotfästet med vänster fots näbbsko, och kom i kläm mellan en tvärslå i framkälken och stubben. Resultatet blev att han krossade foten.
Hans rop på hjälp hördes inte så bra. Avståndet till avlägget var för långt bort. Men det anades väl att något hade hänt när han dröjde så länge.
Artur tog nu en tur efter körvägen och efter en stund hittade han den fastklämde, som inte hade möjlighet att ta sig lös på egen hand.
Så blev det stora pådraget, med att få loss den skadade. Man fick med hjälp av ett spett och manskraft virkeslasset en bit bakåt så att foten kunde lösgöras.
En kälke fick användas för att frakta den skadade fram till skogskojans värmde. För att senare fortsätta hem till Arturs hus och vänta där.
En man fick till uppgift att med cykel trampa iväg upp till Ersträsk för att där fanns det telefon. Han ringde först till en bilägare i Koler, men denne var ute i ett annat ärende.
Nästa möjlighet var att ringa till Storsund, där fanns en taxi som ställde upp. Framkörningen tog dessvärre en bra stund.
Resans mål blev lasarettet i Piteå. Med avbrott av färden för att stanna vid, vid hemmet i Yttersta för att meddela vad som hänt och för att hämta mor Hildur, som bedrövad följde med till lasarettet.
På lasarettet tog doktor Ivarsson hand om olycksfallet. Han kliade sig i huvudet när han såg den skadade foten. Den var ju bara hälften så bred som den högra. Ett kirurgiskt ingrepp gjordes och skadade led bitar plockades bort. Foten försöktes plana ut. Alla tår på foten kunde räddas, men han fick aldrig tillbaka sin rörlighet. Någon inläggning på lasarettet blev det aldrig, trots den svåra skadan. Med endast en stor omläggning, med tråd ställning, som skulle stabilisera fotbladet och utan värkhämmande medicin skickades han hem i den väntande taxin. Sedan var han välkommen på återbesök om en vecka. Utöver detta beordrades sängläge, med sjukskrivning som följd.
Någon form av sjuk eller olycksfallsförsäkring fanns inte. Lika illa var det med arbetsgivaren. Det fanns ingen lag om sådana garantier för anställd personal.
MendDoktor Ivarsson skrev ett intyg, om skadan. Detta sändes till Riksförsäkringsverket vilket var en ny statlig myndighet som skulle bistå svenska medborgare som var i behov av ekonomiskt stöd vid arbetsskador.
Dit sändes även fakturan som gällde taxiresan. Dock fick han stå för återbesöken själv.
Sjukpenningen som utbetalades var från början 4:50 kronor per arbetsdag för att sedan stegvis sänkas. I slutet ven den nere på 1:30 kronor per dag. Sjukskrivningen varade i 4 månader.
Harald blev aldrig fullt återställd i sin vänstra fot. Dålig cirkulation och stelhet fick han leva med resten av livet. Någon livränta fick han aldrig.
Men bevis om bygemenskap gjorde sig påmind, med olika åtgärder. En kusin till Harald hade möjlighet att ta över jobbet som kusk, så skogskörningen kunde fortsätta.
Mn granne kom på besök och han hade med sig ett par kryckor som han lånade ut.
En annan Ytterstabo vid namn Anders, kontaktade affärsföreståndaren Anna om hjälp. Hon skrev ut en lista med önskan om ett ekonomiskt bistånd till familjen Eriksson. Anders gick runt med listan hos byborna som fick anteckna sitt namn och det ekonomiska bidrag som erlades.
Det blev ett mycket välkomnat och oväntat tillskott i familjebudgeten den vintern. Och ett glädjande bevis på en fin bygemenskap.