Sigurd Wikman kom med häst och vagn efter Piteås boulevard, Storgatan. Om det var för att leverera hö till någon kreatursägare i Piteå eller för att köra hölasset hem till Norrfjärden framgår inte. Konstateras kan att hölasset, enligt samtida vittnen, var tämligen imponerande.
Blodtörstig uppsyn
Hästen, som vi kan kalla ”Brunte”, lunkade i maklig takt efter stadens huvudgata. Tämligen glest befolkad vid tidpunkten. Hästen var fullkomligt omedveten om det öde som en stund senare skulle möta honom. När hästen för ett ögonblick lyfte blicken fick denne plötsligt, vid sidan av Storgatan, se ett skräckinjagande vidunder med blodtörstig uppsyn, i form av en jätteaffisch.
Piteås biografer, Piteå Biografen och Elite Teatern, framförde bägge en föreställning med ”heltimmesbilder”. Det var filmen ”Bortom civilisationens gränser eller Djungelns konungar”.
Piteå Biografen och Elite-Teatern, som låg efter Storgatan, gav föreställningar två till tre gånger i veckan.
För att locka folk till föreställningen hade biografägaren placerat ut en stor affisch.
Med bilden för sina ögon tvingades den stackars ”Brunte” – fullt skräckslagen – slå ett hastighetsrekord.
Annorlunda lopp
I full galopp drog hästen iväg med sitt lass efter gatan och hade fullständigt glömt bort att han dels var fastspänd i ett imponerande hölass dels att det var ganska trångt om utrymmet mellan husen, Storgatan hade på den tiden inte ”motorvägsstandard”.
Hästen fortsatte framåt med hölasset, och Sigurd Wikman på detta, mot Rådhustorget. Där hästen uppförde en dans ”sanc facon”, utan reson.
Ett antal flanerande Pitebor blev åsyna vittnen till ett annorlunda lopp än de som annars av travsällskapet vintertid brukade arrangeras på Stadsfjärden.
Säkerligen hade Sigurd Wikman under den vilda framfarten försökt dra i tömmarna och luta sig bakåt för att försöka stanna hästen. Men vid den tidpunkten hade förmodligen hästen lyft huvudet och ”tagit bettet” och fått stor styrka. Speciellt mycket handlingsutrymme hade Wikman inte heller efter den trånga gatan, vilket han säkert också insåg.
Affischer förbjöds
Piteå ordningsmakt, larmades om den vilda framfarten, och ryckte snabbt ut för att förhindra att häst och kusk skulle skadas. Polisen lyckades fånga in den skenande hästen och räddade upp situationen. En något skärrad Sigurd Wikman hade hela tiden försökt hålla i tömmarna för att få stopp på den skärrade hästen.
Rätt omtumlad kunde Wikman konstatera att skrindan krossats under den vilda färden. I den rådande nordliga vinden hade den läckra hästmaten strötts ut i riklig mängd efter gatan, som sedan fick hopsamlas för vidare transport till slutdestinationen.
Därmed tar inte historien slut. Hästens framfart blev nämligen ett ärende på de styrandes bord i Rådhuset. Där politikerna konstaterade att det inte var första gången Bio-palatsets affischer satt skräck i annars snälla och beskedliga hästar.
Som en punkt på dagordningen, i de beslut som klubbades igenom, blev att det därefter rådde bannlysning att efter gatan affischera om bioföreställningar.
Kusken Sigurd, som tog vid som garvare i Norrfjärden efter fadern, gick ur tiden 1983. Han var då 83 år.
Överdådig fart
Postförare Johan Arnkvist från Arnemark fick även han vara med om ett ”hastighetslopp” med häst, vid ungefär samma tidpunkt. Framfarten med häst, om det var i postala eller privata ärenden förtäljer inte historien, slutade dock inför tinget. Tydligen var det mycket bråttom. Arnkvist uppgavs ha framfört åkdonet med ”överdådig hastighet”. Tre vittnen hade observerat hur han kört, så våldsamt att åkdonet slängts fram och tillbaka mellan husväggarna. Framfarten ogillades av vittnena vilka tyckte att händelsen borde anmälas till polisen. Ett av vittnena uppgav senare, inför rätten, att Arnkvist varit nära att köra in i ett butiksfönster.
Många olyckor
Johan Arnkvist erkände inför rådhusrätten i Piteå vad som lades honom till last. Han fick för fortkörningen böta 15 kronor.
Arnkvist var under en stor del av sitt yrkesverksamma liv sysselsatt som hovslagare och smed i Arnemark. Han avled 1971 i en ålder av 84 år.
Hästar inblandade var det även när Viktor Nordberg från Holmträsk, Altersbruk, något år senare, våren 1919, var i färd med att transportera sten till den under byggnad varande bron över Alterälven. När transporten nått sitt mål, och Nordberg hoppat av från vagnen, lossnade en stor sten och föll över Nordberg. Så illa att hans vänstra ben fick krosskador och även bröts av vid fotleden.
Det rapporterades då även att Nordbergs äldste son en vecka tidigare fått ett finger skadat. Även det vid lossning av sten från en hästförspänd vagn.
En kort tid före råkade Viktor Nordbergs nioåriga dotter få handen illa klämd. Hon tvingades amputera två fingrar . Vidare berättas att Nordbergs piga i samma veva varit inlagd för blindtarmsinflammation på lasarettet i Piteå.
Alla dessa händelser inom loppet av en månad.
–Det känns så mycket svårare för Nordberg att han skulle drabbas av dessa olyckor i följd, som han befinner sig i blygsamma omständigheter, rapporterade tidningen Norrbottens Allehanda.