Bestående avtryck

De flesta människor lämnar ett avtryck efter sig på ett eller annat sätt. Några avtryck går djupare än andra. Kring somliga lever det kvar ett skimmer, något som framkallar ett leende medan andra känns sorgliga eller något som helst vill glömmas.

Min far ömmade för de svaga. Därför lät han en "trashank" komma hem till oss och få äta och dricka kaffe, när han lyckats leta rätt på oss på vår nya bostadsort. Vi som redan var en stor familj på sju personer med små medel och snäva svängar för att få det hela att gå ihop. Den mannens avtryck hos mig som barn, var smuts och illaluktande atmosfär. Min far däremot såg honom som en medmänniska i nöd.
Ett annat bestående avtryck är den propra och "fina" tanten, som brukade hälsa på i vårt hem och nästan blev som en familjemedlem. Hon var änka och hade det gott ställt. Kring henne fanns något av "en fläkt från Paris" . Där hon kom i sina fina hattkreationer och moderna kläder. Hon var till åren men väldigt noga med sitt utseende utan att för den skull vara högfärdig eller överdriven. Vi hade respekt för henne och hon skämde bort oss med godis och någon liten slant ibland. Hennes tal var snabbt och utan tveksamheter och hon kunde se oss barn på ett särskilt sätt.

På ett ställe där vi bodde en tid, bodde vi granne med distriktssköterskan som hette "syster Hilda" och hon var en respektingivande kvinna. Dessutom sysslade hon med sjukvård i hemmet och det fanns sprutor och annat läskigt i hennes mottagningsrum, som vi barn helst av allt undvek. Ändå var det en spännande miljö som vi var nyfikna på.
En gång om år gick vi i alla fall dit på lätta ben, för då skulle vi få en fruktkorg till jul. Syster Hilda gick alltid omkring i en grå klänning med vitt förkläde och en brosch. På huvudet hade hon en odefinierbar huvudprydnad, som troligen hörde till "uniformen" ...
Hon lämnade djupa avtryck i oss barn, som fasade för den dagen hon skulle ge oss en spruta!
Sedan har vi Evert. Han som inte var som vi andra. Ett förvuxet barn i en mans kropp. Vi var lite rädda för honom eftersom han var så stor och gjorde så konstiga saker. Han var ofta barfota och sprang som ett skyggt djur in i skogen. Jag vet ingenting om honom mera än att han fanns och att vi såg på honom med stora ögon och inte riktigt förstod oss på honom. Jag har inte glömt honom.
Det finns massor av människor som på olika sätt lämnat sina avtryck i våra hjärtan. Deras liv kanske är till ända nu men de lever inom oss utifrån det sätt de levde.
Det finns avtryck som bleknar men också avtryck som aldrig förändras, för de hålls vid liv av värdefulla minnen.