Befrielsefronten

Valles Britta hade fångat en groda och bäddat så fint med gräs och blad i värmaren. De hade lagt locket på över natten men se det skulle de aldrig ha gjort. Vi ungar, Ivars pojka och jag, mobiliserade och när mörkret lagt sig över höstnatten och Båtskatan skred vi, tre modiga, till verket. Det var otroligt spännande att smyga omkring på Essmans tomt. Valle brukade rusa ut och nästan skrämma livet ur oss. Vi hyste stor respekt för honom och det gjorde vår expedition ännu mer spännande men det kunde inte hjälpas, grodan var i fara, den kunde ju kvävas där under locket.

Vi stod nu tätt intill värmaren och tisslade och tasslade. Ibland skrämdes vi av något ljud eller bara av varandra och rusade iväg med hjärtat i halsgropen, så fattade vi mod och smög tillbaka fast beslutna. Locket lyftes av och vi famlade i mörkret nere i värmaren. Något stämde inte, det kunde inte finnas någon groda där. Var vi lurade eller hade någon hunnit före?

Tre långnästa barn, medlemmar i djurens befrielsefront, tågade snopet därifrån blängande tillbaka på det mörklagda huset. En annan dramatisk händelse utspelades hos a Magga. Hennes katt Gullan hade ätit råttgift.

Det var en otäck syn. Katten bet och slet i huden och stora blödande sår var synliga på den stackars kattens kropp. Jag antar att det var Lind’n som ombesörjde avlivningen, den barmhärtige samariten. Det föll oss inte in att fundera på något annat utan vi sa "Lind’n ha töge na". Så var det Ivars pojka som hade ekorrar i en bur utanför bodan. Var det verkligen så bra? Undrade jag. Ekorrarna försvann i alla fall och något minne av att det var jag som släppte dem har jag inte.

Själv hade jag hittat en kråkunge och matade den med diverse blandningar. Det fanns ett bekymmer med att katterna var allt för närgångna och missorna kunde inte styra sin jaktinstinkt och jag insåg att kråkungen behövde skydd. Utedasset blev kråkungens hem.

Det blev dock bara en natt och morgonen därpå blev ett snopet uppvaknande. Någon ur djurens befrielsefront hade drabbat mig.

Ja så känns det alltså, det var bara att se sanningen i vitögat. Djur ska inte vara instängda ens hos mig.

Jag hade lärt mig något och det brändes fast i hjärnbarken för all framtid.