Bottenviken, älvarna och sjöarna har i alla tider varit av största betydelse för dess befolkning. De fungerade som transportleder under den isfria delen av året, när befolkningen exempelvis skulle besöka kyrkorna, när det var tid för marknad och fiske. Där finns dramatik på ångbåtarna men även en del romantik, då tyckte uppstod mellan resenärer under de dygn det tog för en passagerare från Piteå att nå huvudstaden Stockholm.
En tid då kustbåtar som Norrbotten (Stockholm-Haparanda), Piteå (Stockholm-Haparanda) Luleå ( Stockholm-Luleå), S.G Hermelin (Stockholm-Haparanda), Njord (Stockholm-Haparanda), Norra Sverige (Stockholm- Haparanda), Norrland (Sundsvall-Luleå), Elias Sehlstedt (Sundsvall-Luleå), Wilhelm Röhss (Sundsvall-Luleå), Gestrikland (Gävle-Luleå) Köpmanholmen (Sundsvall-Luleå), Uman ( Stockholm-Luleå), Ådalen ( Piteå-Skellefteå) för att nämna några av de fartyg som anlöpte Piteå hamn.
Stockholmsturerna annonserades gå var 12:e dag.
När sjöfarten öppnades på Piteå i maj 1897 noterades att Piteåångaren Norrbotten som returlast till Stockholm bland annat medförde en mängd tomma sprit- och fotogenfat. Ett par dagar senare anlände Luleå, Norrbotten och Njord under dånande kanonsalut och rik flaggskrud.
Livlig trafik
De gamla tidningsläggen berättar om de många turer med ångbåtstrafik som gjordes mellan lokala bryggor, en trafik som nådde sin höjdpunkt omkring sekelskiftet 1900. Då trafikerades samhällen som Arnemark, Roknäs, Storfors och Norrfjärden.
I Arjeplog inregistrerades 1897 Hornavans ångbåts- och industri AB och Ångbåts- och industribolaget Arjeplog som bedrev bogsering och persontrafik på Hornavan
Långt senare fanns även en turbåt för nöjeslystna, som utgick från Kurirkajen i Piteå till festplatsen på Svartudden.
Kusttrafiken var livlig och många var de fartyg som drog försorg om förbindelserna med Norrlandsstäderna.
–För de som sjöledes anlänt till vår stad har genast den olägenheten företett sig att man ej kunnat gå upp till själva staden med ångbåtarna utan att de måst lägga till vid Lövholmen, omkring en halv fjärdingsväg från staden. Denna olägenhet, som gjort sig mer eller mindre kännbar så väl för de trafikerande som för stadens invånare, är numera avhjälpt. Vid sista riksdag erhölls ett statslån och med understöd av detta och vad staden tillskjutit har muddring företagits och pågått under sommaren och hösten så att ångfartyget Berzelius kunde för första gången gå upp till den nya kajen vid staden. Många människor voro i följd därav ute för att önska fartyget ett hjärtligt välkommen, berättar Norrbottens Posten i oktober 1862.
Godkända gnistsläckare
Det fanns turbåtar efter Piteälven med namnet Siren (Roknäs-Piteå och Norrfjärden-Piteå), Roknäs (Roknässundet-Piteå), Storfors (trafikerade Roknäs och Arnemark), Trafik ( Piteå-Storfors via Lövholmen-Gråmyran-Tingsholmen-Hortlax-Lövholmen- Skuthamn-Hospitalet-Munksund-Skuthamn- Bergsviken- Öjebyn samt Storbron, Norrfjärden-Piteå), Ivar ( Pitsunds färjställe med anlöpande av Skuthamn-Munksund-Sandholmen, Fingermanholmen, Tingsholmen, Gråmyran-Storfors ångsåg), Norrfjärden (Storbron-Skuthamn) Piteå (Lövholmen- Storfors- Tingsholmen- Fingermanholmen- Munksund) , Brill ( Storbron -Norrfjärden-Piteå), Ingrid, (Skuthamn-Piteå) Kurir ( Piteå-Luleå). På den sistnämnda båten, som kunde ta 120 passagerare, gav länsstyrelsen 1903 tillstånd att få servera öl och vin ombord
Ångslupen "Siren" avgick från Roknässundet två dagar i veckan till Piteå. Två dagar i veckan avgick båten från Stamgrunden i Porsnäs (Norrfjärden). Granholmens brygga anlöptes på fredagar under färden till och från Norrfjärden.
-På anmodan anlöpes i närheten liggande ställen, annonserade rederiet
En tur med Ivar kostade 35 öre från Pitsund. Från övriga platser 25 öre. Roknäs tog en krona på sin linje, tur och retur
Det fanns även en ångslup Två Bröder som annonserade om extra och fasta turer.
Norrfjärdens ångslups ABs Norrfjärden gick från Storbron till Skuthamn måndagar, onsdagar och lördagar via Bertnäs, Piteå, Lövholmen, Hospitalet och Munksund. Dessutom till Storfors måndagar och lördagar. Resan Storbron-Piteå kostade 25 öre och till övriga platser 35 öre.
År 1907 förkunnade AB Storfors att ångbåtar som inte var försedda med godkända gnistsläckare förbjöds anlöpa bolagets kajer och brädgårdar i Bergsviken, Storfors, Jävre och Brännfors.