Baskertantens vänner
Tro det eller ej men nu satt jag ensam med henne i köket och hon bjöd på gott bröd med mycket gojs på. Hennes runda blanka ansikte log mot mig. Folk undrade vad hon levde på. Var fick hon pengar ifrån? Trots min osäkerhet och undran om hon var en häxa tyckte jag synd om henne. Hon verkade så ensam. En dag på Båtskatakajen med metspö och någon som agnade åt mig resulterade i några präktiga fiskar. Uppträdda på en pinne fick hon dem hemburna till bron, att överlämna dem personligt var inte att tänka på. Hon hade iakttagit mig och efter någon tid bad hon mig in på litet "doppa". Jag var osäker och oron gnagde i mig, och så fort "doppat" var svalt tackade jag och skulle gå.
- Om du vill kan du få mata mina vänner, sa hon och uppmuntrade mig.
- Vars är dåm då?, undrade jag.
- Hena, sa hon och pekade neråt sjön och bodan och med mig "hack i häl" gick vi över gårdsplanen. Jag fick några ostbitar i min hand och vi böjde oss ner och lockade.
- Kom då Moses, kom då, titta här får ni mat.
Efter någon minut såg jag en nos sticka fram under bodan sniffande och luktande. Nosborrarna blev fler och jag skrek till men hon bara skrattade.
- Är de för söta?, undrade hon vänd mot mig.
- Nå, ge dom nu maten.
- Mmm, eftersom du inte är rädd så är inte jag heller det, sa jag tillitsfullt.
Handen sträcktes ut mot råttorna igen och jag rös av obehag när en något mörkare pälsklädd tog osten ur min hand.
När jag vid kvällsgröten berättade för mamma vad jag varit med om blev det en häftig reaktion.
- Herreminje!, utstötte hon, dö gå et dit nå mer!
Jag fnös åt min mor. Det var något lockade med råttorna eller som man i dag skulle, "dåm suger".
- Dåm är då et nå värre en kangråot, sa en något fundersam sjuåring.
Jag hälsade aldrig på baskertanten mer, men besynnerligt var det i alla fall. Hon lärde mig att varje varelse är värd att älskas.
Så jobbar vi med nyheter