Att simma men inte flyta
- Men hur gör du när du är ute på djupt vatten då? undrade en orolig mormor.
- Jag, simmar på ett annat sätt, sa han som om det var det självklaraste i världen.
Är det inte detsamma med våra liv, om man riskerar att sjunka väljer man ett nytt sätt eller en ny utväg och så plötsligt en dag flyter man igen och vi har hittat en annan mening med vårt simmande? Det är lätt att ge upp och avvisa allt som borde tas itu med men att låta sig sjunka under ytan är ingen lösning. Man kan tro att "nu finns det ingen ork kvar i simtagen" men en början, om än liten och tillsynes kraftlös, kan göra att kroppen kommer igång igen. Det kan vara små förändringar men ändå ett simtag.
En mycket banal sak som att försöka få kilona att lätta från min kropp är ganska enkelt. Jag vet hur man gör men oftast räcker föresatserna en vecka eller 14 dagar. Jag når inte fram till det uppsatta målet och bildlikt talat drunknar jag i mitt eget fläsk.
Jag vet hur man tar vara på livets möjligheter och ändå har jag missat många viktiga upplevelser genom att inte leva i nuet. Tänk vad härligt att ge sig själv tid att sitta bakom ett metspö och hoppas att det inte ska nappa, jag vill bara kamouflera att jag sitter där och ger själen fritt spelrum. Att iaktta skatorna som bygger bo, ge igelkotten kattmat och se hur den varje dag kommer tillbaka och plirar med sina små runda ögon för att se om jag är samma person som i går eller om det är något farligt.
Grannens hund som står med sina tassar uppe på staketet och tittar på mig och viftar oupphörligt med svansen, jag älskar honom. Det känns skönt att jag inte missade poängen de gångerna. Att ha fått barn och barnbarn är det absoluta, men det är en annan dimension av livet. I levnadens afton undrar jag stilla varför jag simmade men sällan lärde mig flyta?
Men, det är inte för sent ännu. Nu ska jag leva i nuet de år jag har kvar.
Så jobbar vi med nyheter